DET HAR BÖRJAT bli dags att ge sig ut på stigarna igen, i takt med att våren obönhörligen accelererar. Härligt! Sugen på ett äventyr i ny miljö tog jag bussen till södra delen av Norrköping och Kättsätter; en del jag aldrig besökt förut.
Jag gick egentligen bara igenom Kättsätter för att komma vidare till skogsområdet men jag gillade verkligen vad jag såg; ett supertrevligt bostadsområde med närhet till både centum och natur, och hus med tomter som skapar egna avskilda ytor samtidigt som grannarna finns precis runt hörnet.
Mitt traskande i solen fortsatte mot vattentornet där jag stannade och förundrades lite. Till skillnad mot stadsbiblioteket i Norrköping, som jag mest tycker är deprimerande, blev jag lätt förtjust i denna vattenfyllda betongkoloss.
Närmar mig vattentornet…
Det är rätt maffigt, eller hur?
En rå vinkel och bild av vattentornet.
Nedför backen och vidare in i skogen och helt plötsligt var jag för mig själv. Till skillnad mot hur jag brukar göra så valde jag den här gången att börja vandringsäventyret med en kaffepaus. En bit ifrån stigen hittade jag en höjd med utsikt över en åker som bara sjöng ut att ”sitt ner här en stund”. Jag tackade ja med glädje.
En kaffe och en bananmuffins senare var jag redo att påbörja årets första lilla äventyr och vandring i Östergötland.
Låt äventyret börja! För en ”jag-måste-veta-var-jag-är-till-varje-pris”-person som jag så är tydliga skyltar som dessa underbara.
Efter att ha gått i skogen ett tag kom jag ut på en grusväg och gick längs med skogen på ena sidan och en åker på andra.
Även om åkern gror så har träden lite kvar innan de grönskar helt och hållet.
De här träden var en sorlig syn; enligt mitt otränade öga tycker i alla fall jag att de ser helt döda ut och utom allt hopp.
Efter ett tag passerade jag en bondgård. Diverse uthus, som detta, fanns så klart spridda lite överallt över ytorna.
Medans jag gick där i skogen och senare ut längs med åkrarna, förundrades jag över hur nära jag ändå var till staden, samtidigt som jag så tydligt var ute i naturen med tystnaden och lugnet. Det var skönt att vara tillbaka i den miljön, även om det bara var för en stund.
Sista biten innan civilisationen åter omgav mig passade jag på att njuta av ett litet blomsterhav av vitsippor. Då vet man att våren är här!
Ett fält av vitsippor.
Kryper närmare…
Den här härliga bilden får avsluta det här lilla vandringsäventyret.