Redan förra året hade jag fått nys om den här turen; en vandring till Tjåkkelestugorna på självaste Stekenjokk. Men när jag då var och körde runt Vildmarksvägen drog ett kyligt regnväder in och jag valde att avstå, i förvissningen om att ”till fjällen kommer jag återvända”.
Vad jag inte trodde då var att jag skulle vara tillbaka på samma plats redan nästkommande år. Men här var jag nu och inget (o)väder skulle stoppa mig. Att jag råkade tajma med sol och svag bris var såklart bara att se som ett tecken på att vandringen skulle bli av.
Min vandring till Tjåkkelestugorna blev i korthet så här:
| Dag | Från | Till | Avstånd |
| 1 | Parkeringen | Tjåkkelestugorna | 18,9 km |
| 2 | Tjåkkelestugorna | Parkeringen | 8,8 km |
Med bara en övernattning var här var alltså en rätt kort tur. Men jösses vilken valuta jag fick för varje steg!
Där Saxån passerar under Vildmarksvägen finns en hyfsat stor grusparkering. Här kan du lämna bilen och ge dit ut på vandring på Stekenjokkplatån.
Vacker start på vandring
Jag lyfte på ryggsäcken, låste bilen och började min färd. Under kommande en eller två kilometer hade jag en inte särskilt brant men konstant stigning med Saxån synlig till vänster om mig.
Det var ett otroligt vackert landskap att beskåda. Jag var tvungen att vända mig om och blicka tillbaka över det flera gånger. Och ja, det är Vildmarksvägen som syns i bild som ett lutande streck.
Här och var såg jag tält på avstånd som vittnade om vandrare som varit smarta nog att ge sig ut i oledad terräng för att verkligen suga i sig den hänförande omgivningen.
Renar passerade jag också. Jag är inte så nära som det kanske ser ut, utan har en hyfsad zoom på kameran.
Vid ett par tillfällen fick jag bromsa mig själv medan de i sin egen takt betade sig bort från stigen.
Ungefär halvvägs av dagens etapp nådde jag fram till en välbehövlig bro. Vattnet i Ransarån forsade fram med kraft.
Kommit halvvägs på vandring till Tjåkkelestugorna
Efter broöverfarten hade jag, med visst avstånd, Ransarån till höger om mig nästa hela den kvarvarande sträckan.
Landskapet fortsatte att visa sig från sin bästa sida.
När träd började dyka upp visste jag att jag hade kommit ner i höjdmeter igen.
Med bara någon kilometer kvar till Tjåkkelestugorna var det dags för en till bro, över samma vatten igen. Jag hörde mycket väl hur vattnet forsade fram men nu hade jag kommit så pass lågt i terrängen att jag gick i skogen och inte såg annat än träd framför mig. Och hur jag än gick och gick tycktes jag inte komma närmare bron.
Tills den plötsligt bara var där.
Och om den tidigare bron var välbehövlig så… Tja, det var verkligen den här också. Smalare vattendrag men på intet sätt klenare vattenkrafter.
Stugorna uppenbarar sig plötsligt
Vid det här laget hade jag gått och gått och gått nästan helt utan paus. Efter den förra bron stannade jag till i bara så många minuter det tog mig att äta en chokladkaka, sen var jag på fötter igen. Det innebar att jag nu hade varit på gång i närmare fem timmar. Det började kännas. Så jag ville kunna skymta målet nu.
Men den ännu tätare växtligheten var i vägen. Jag hade väl inte gått fel någonstans? Men var skulle jag ha kunnat göra det?
Jag kollade på kartan, kontrollerade gps:en på klockan. Jag verkade vara rätt. Gick lite till. Men var sjutton var de där stugorna? Gick ytterligare en bit.
Och snubblade nästan över dem, stugorna. I jämförelse med andra vandringar på fjället, där sikten ibland kan vara flera kilometer, kändes det definitivt som att de bara dök upp.
Inte ensam om att vandra till Tjåkkelestugorna
Framme nu alltså. Och klockan var bara halv fyra på eftermiddagen. Väldigt tidigt för ett nattläger. Skulle jag gå vidare? Meningslöst, jag hade inte bråttom och dessutom var nästan två mil trots allt en kännbar dagsdistans.
Skulle jag bli själv här i natt? Förutom tälten på avstånd hade jag inte sett röken av en människa.
Jag hann inte ens tänka tanken klart innan jag nästan gick rakt in i en kvinna som precis då anlände från andra hållet. Och inom en halvtimme hade ytterligare en vandrare, en man, anslutit.
Mannen bodde i Linköping – praktiskt taget granne till mig, som bor i Norrköping – och var mitt uppe i att genomföra Gröna Bandet, en vandring genom hela den svenska fjällkedjan på cirka 130 mil.
Hon, kvinnan, var en pensionerad barnmorska från Schweiz och gick mer på känsla, hade inget tydligt slutmål utan tänkte gå så länge hon kände för det. Sex veckor hade hon varit ute nu, med start i Tiveden. Tiveden som alltså ligger nere i, i sammanhanget, södra Sverige. Gröna Bandet kan slänga sig i väggen. För att inte tala om mina ynka inte ens två mil.
Underhållande samtal mellan främmande vandrare
Vi tre snicksnackade under flera timmar och hade det så där trevligt som möten mellan vandrare brukar vara.
Ju mer avlägsna platser man möts på, desto bättre blir nästan samtalen.
Framåt kvällen drog jag mig tillbaka till den äldre av Tjåkkelestugorna, eller i alla fall den stuga som inte renoverats.
Tände en eld i den öppna, öppna spisen. Hängde kläder på tork.
Historien står väl skriven i den äldre av Tjåkkelestugorna
Tjåkkelestugorna byggdes tydligen från början som rastplats längs en gammal handelsväg – Norgefararleden – mellan Sverige och just Norge.
Det fanns visserligen en gammal gästbok i stugan men mer spännande var att läsa de inskrivna eller inristade hälsningarna från tidigare besökare som fanns på nästan alla vertikala ytor i stugan.
Jag hittade inte så många nyligen daterade hälsningar vilket sannolikt beror på att de flesta besökarna numer bor i den renoverade stugan.
Jag roade mig med att försöka hitta det äldsta dokumenterade besöket. Jag kom så långt bak i tiden som till 1957.
Så småningom var det dags att säga god natt.
Karta och kompass kommer väl till pass
Nästkommande dag såg jag till att säga hej då till mannen och kvinnan i den modernare stugan innan jag begav mig den sista biten tillbaka till bilen.
En bit in på stigen blev jag förvirrad eftersom karta och verklighet inte verkade stämma överens. Det blev till att börja läsa karta, kompass och omgivning mer noggrant igen, inte bara trampa på och följa ledmarkeringar som är så bekvämt.
Men snart var jag åter på leden och återstoden av turen gick uteslutande på en väl uppkörd grusväg.
Och med det var min vandring till Tjåkkelestugorna genomförd. Både ett år senare och många år tidigare än förväntat.
Sommaren 2022 gjorde jag en roadtrip genom Sverige för att vandra och besöka platser, städer och mysiga platser från norr till söder. Jag sov hos vänner eller familj längs vägen, annars i tält men även ett par nätter på hotell. Du hittar alla årets blogginlägg under taggen sommaräventyr 2022.
Vill du inspireras ännu mer gjorde jag även en roadtrip 2021.