En vandrande väninna till mig tipsade redan i somras om att jag borde vandra längs lederna vid Sörsjön. Samtidigt berättade hon hur hon skrämdes av en tjäder i ett träd och därför hastade vidare. Idag var det dags för mig att besöka området. Och som en osannolik slump fick jag också uppleva tjäder, kanske lite närmare än pulsen tyckte var vettigt.
Sörsjön är ett en sjö vid vilken en hel del camping- och friluftsaktiviteter finns lokaliserade. Det som lockade mig var framför allt det 10 kilometer långa terrängspåret, vilket min väninna rekommenderat mig. Med bil tar det cirka 20 minuter till den stora parkeringen från Norrköping.
På Naturkartan hittar du information om nämnda parkering såväl som ledsträckningen för milen-rundan och andra slingor.
På kartan är höjdkurvorna registrerade med rött som toppar och blått som dalar. Det var vid den röda toppen strax efter fem kilometersmarkeringen som jag mötte tjädern.
Kängor bra val vid vandring kring Sörsjön
Innan avfärd funderade jag i två sekunder på om jag skulle ta mina sköna trailskor, men det var inte så länge sedan isen täckte stora delar av stigarna i skogarna i trakten så nu när det mesta tinat bort var det rimligt att anta att underlaget bytts mot i alla fall en del slask och sörja.
Det var ett antagande som var korrekt. Även om jag knappast skulle påstå att det var något hinder. Det här var ett av de värsta ställena och det var enkelt att gå torrskodd vid sidan av stigen.
När jag nästan hade slutit cirkeln kom jag till den här passagen, där någon skogsmaskin kört djupa spår i stigen. Men tuvorna mellan pölarna höll så det var inga problem att passera här heller.
Mer ofta än sällan såg stigen så här torr och fin ut. Överlag var det en otroligt skön runda som liksom böljade fram i jämna rörelser upp och ner och nästan uteslutande på olika typer av skogsstig. Det måste vara fantastiskt att springa här så det ska jag se till att göra när det torkar upp lite mer, och det har blivit lite varmare ute.
Även om det var mestadels skog som leden dragits igenom passerade man också denna lilla gård, ett gammalt hemman som ska återupplivas för den biologiska mångfaldens skull.
Kliver rätt in i tjäderspelet
Så hur var det då med den där tjädern? När jag hade kommit lite längre än halvvägs noterade jag ett mjukt liksom knackande ljud till höger om mig. Jag kunde inte tro mina ögon när jag såg en stor hantjäder uppflugen på en sten stå och genomföra sin dans, sitt spel. Jag kom självklart att tänka på min väninna som hade berättat om hur hon blivit skrämd av en tjäder när hon vandrat här tidigare. Samma plats och samma tjäder är väl omöjligt att säga, men ett kul sammanträffande är det.
Så snabbt men försiktigt jag kunde tog jag fram kameran och zoomade in. Tjädern stod på kanske 5-6 meters avstånd från mig. Än så länge.
Den var dock inte helt nöjd med att jag stod där på stigen och tittade på den, vilket jag snart förstod.
Tjädern tar sig ner från stenen, burrar upp sig ännu mer. Är det här en normal del av dansen? undrade jag som vid tillfället faktiskt inte ens var säker på om det var tjäder eller orre jag såg, det fick jag googla på sedan.
Den rör sig närmare mig. Vad håller den på med?
Sista bilden jag har på tjädern är den helt nära. Jag är knappast en tjäderviskare men nu tyckte jag den var fullt tillräckligt nära.
Pulsen rusar när tjäder ställer sig på stigen
Fortfarande med den tanken i huvudet stod den nu mitt ute på stigen och kom rakt emot mig. Drygt två meter ifrån – max – tyckte jag det var nära nog och gav ifrån mig något slags vrål för att få den att stanna upp. ”Hit men inte längre. Jag backar undan och går vidare om du gör samma sak”, var mitt budskap. Och den stannade. Puh!
Jag hade ingen som helst lust att lägga benen på ryggen och springa, då hade den mycket väl kunnat hoppa på mig bara för att slutgiltigt visa att han var den som bestämde. Så med blicken ordentligt på honom ökade jag försiktigt avståndet mellan oss, samtidigt som jag hade mina vandringsstavar i högsta hugg och visade att jag menade allvar… Han verkade tro på mig (även om han också tycktes anse att jag var en högst ovälkommen och konstig varelse) och lät mig avlägsna mig utan ytterligare drama.
Där fick jag tveklöst vandringsturens högsta puls.
Och tjäder eller inte, jag tänker definitivt återvända till denna fina stig för både löpning och vandring kring Sörsjön vid fler tillfällen.