Vandring längs Östgötaleden som slutade i besvikelse

Trots att jag visste att Östgötaleden kan vara lite klurig att vandra – långa etapper, svårt att hitta vatten och kanske lite för mycket grusväg – gav jag leden söder om Vikbolandet en chans när jag ville ta tältrevansch.

Inför den här vandringssäsongen köpte jag ett lättviktstält, ett Lunar Solo från Six Moon Designs. Jag har sedan tidigare ett Hilleberg Niak som jag är riktigt nöjd med men det väger 1,7 kg. Nu ville jag banta vikten på min vandringsutrustning – alltså köpte jag lättviktstältet.

Premiären för Lunar Solo blev när jag vandrade Bergslagsleden för inte så länge sedan. Tyvärr kände jag mig inte helt nöjd med tältet. Jag ville nu ha någon slags revansch. Därför planerade jag in en kortare tredagarstur där mitt älskade Niak åter skulle utgöra väderskydd och mobilt boende.

Min vandring i korthet:

Men som du kan se på kartan finns bara en natt markerad. Varför bröt jag? Jag tar det från början.

Niak-tältet var alltså nerpackat. Och nu fick även denna sexåriga Jack Russell-vovve vid namn Juni följa med mig på tur, för första gången bara hon och jag.

Första natten skulle vi sova i ett vindskydd vid fågelsjön Trasken men andra natten planerade jag att stanna vid Skirsjön norr om Stegeborg, och där slå upp tältet.

Jag visste i någon mån att Östgötaleden (eller de leder i Östergötland som tillsammans kallas för Östgötaladen) håller en ojämn kvalitet. Och att det kan vara lite klurigt att få tag på vatten.

Men jag har en viss vandringsvana nu, och både vattenfilter och kök att koka vatten i, så det borde gå bra. Jag hade sett ut några sjöar där jag borde kunna fylla på vatten, dessutom bar jag lite över två liter från start.

Vädret började ostadigt. Regndroppar föll försiktigt från luften. Regnjackan fick till och med åka på ett litet tag, men snart nog var den avtagen igen.

Jag hade inte hunnit långt innan jag fick min första upplevelse hur en dåligt skött led kan se ut.

Vid en vänstersväng vid en bondgård låg något gammalt tak och något gammalt traktorverktyg rakt över leden. Växtlighet och fallna träd strax därefter gjorde att jag fick kolla extra noga att det verkligen gick en led här. Det var varken vackert eller nöjsamt.

Nåja, allt är inte alltid fint när man är på vandring. Jag gick vidare.

Den obefintliga stigen byttes så småningom till bred grusväg, som jag följde länge.

En skylt visade vägen.

Juni är gärna främst när vi är ute tillsammans. Nu var det här den första vandringen med bara hon om mig, men vi har genomfört otaliga promenader och löpturer ihop.

Ibland var det väldigt tydligt var leden drog fram men fortfarande var jag inte helt såld på leden. Efter ungefär en mil skulle jag komma in i ett naturreservat, då brukar omgivningen bli finare att färdas igenom så det såg jag fram emot.

Nu blev det mer skogsstigar och mindre grusväg. Men jag hittade liksom inte känslan, och mängden surrande flugor, i kombination med förvirrande skyltning i naturreservatet – som ledde till att jag gick en ofrivillig (om än kortare) rundslinga – bättrade inte på humöret.

Den papperskarta jag hade lyckats få tag i var också lite tveksam; vissa sträckningar över leden stämde med verkligheten medan andra saknades.

Vid den här sjön hade jag tänkt fylla på vatten, efter ungefär 13-14 kilometers vandring. Men jag hade klantat mig i planeringen – den ljusa fläck på kartan jag läst in som sjö var istället helt vit för ”övrig mark”.

Det var tur att jag bar med mig extra mycket vatten från start. Jag hade kvar men behövde hitta mer snart. Nu hade jag ju även en hund att hydrera.

Jag tittade på kartan och kom fram till att om jag gick en annan väg än den planerade så skulle jag passera några vatten. Något av dem borde jag kunna ta dricksvatten ifrån. Vid Hultadammen, som jag passerade först, gick det även om det var knappt. Resterande vatten jag passerade var genombrunt så dem gick jag bara förbi.

Nästa möjlighet att fylla på vatten skulle bli vid Trasken, tillika nattlägret. Där hoppades jag på fräschade vatten. Ack så fel jag hade.

Att ens ta sig fram sista knappa kilometern till Trasken blev en kamp mot ett övervuxet kalhygge. Aldrig förr har jag gått igenom en sådan bedrövligt underhållen led. Ledmarkeringarna var tack och lov hyfsat lätta att lokalisera men värre var det att hitta själva leden under all växtlighet…

Framme vid Trasken kunde jag konstatera att jag fick klara mig med det vatten jag hade kvar. Vass och andra vattenväxter gjorde det omöjligt att nå ner till vattnet annat än vid den lilla öppningen på bilden – men där var det någon grön sörja som täckte vattenytan åtminstone någon meter ut i vattnet. Så långt nådde inte mina armar.

Jag fick vackert ransonera det vatten jag hade kvar och hoppas kunna få tag i vatten nästa dag. Nu var det för sent att gå vidare. Jag hade gått två mil och både jag och Juni var trötta.

Nästa dag vände jag och Juni tillbaka genom det hemska kalhygget. Lingonen som börjat mogna livade upp i alla fall lite grann.

Precis ute vid bilvägen fanns ett hus och bilverkstad som jag hörde var igång, så jag gick dit och frågade om jag kunde få lite vatten. Den snälla mekanikern delade gärna med sig och lycklig över att ha två färska liter i ryggsäcken gick jag vidare och försökte tänka positiva tankar.

Någonstans gick leden längs den här grusvägen, rakt igenom en kohage. Jag valde att fota den här bilden när jag passerat igenom oskadd, och utan att Juni skrämt några kor.

Om du kikar noga ser du att det finns ett staket precis till vänster om vägen men inget till höger.

Jag fortsatte gå, kom in i ny skog med en ny svärm av flugor. Efter ett tag märkte jag att mina fötter och nedre delen av byxorna blivit oförklarligt blöta. Av vad? Jag fick lyfta ner ryggsäcken två gånger innan jag kunde lokalisera problemet: vattenpåsen, med större delen av det dyrbara vattnet, läckte ur ett hål.

De positiva tankar jag försökte tänka hjälpte föga. Det här var helt enkelt inte en bra vandring. För få fina miljöer. För mycket flugor. För dålig tillgång på färskvatten. För mycket som inte funkade.

Då bestämde jag mig för att det fick vara nog.

Vid en busskur strax söder om Stegeborg tog vandringen slut och jag for hem.

Och jag hade ännu inte fått använda mitt Niak-tält, som varit hela vitsen med vandringen.