En av de roligaste sakerna med att vandra tycker jag är möjligheten att träffa på likasinnade. Man möts på stigen, byter några ord om vädret, den närmast omgivande naturen eller det där hindret som den ena tipsar den andra om hur man bör ta sig över, runt, förbi.
När jag gick Katrineholm tur och retur hade jag inte kommit långt innan jag hann ikapp en kvinna med en av de snedaste, tyngsta och största ryggsäckar jag sett. Hon lutade sig redan tungt mot sina vandringsstavar. Jag saktade in för att hälsa och vi kom i samspråk med varandra.
Kvinnan var från Tyskland, hade precis börjat en 8-dagars semester som skulle tillbringas längs Sörmlandsleden. Hon berättade att hon varit här förra året också och blivit kär i vår natur. Trots att hon redan så tydligt kämpade med tung ryggsäck och tung kropp var hon också överlycklig att vara tillbaka i den svenska skogen. Hon bekräftade att tyskar verkligen älskar vår natur, att det inte alls är ett överdrivet rykte.
Kvinnan skulle möta upp sin manliga vän i ett vindskydd en bit bort, och eftersom jag var på väg åt samma håll så blev han dagens andra vandrare jag hälsade på.
De båda undrade om jag ville dela en kopp te med dem men jag kände att jag knappt hade börjat min vandring och var rejält sugen att känna att jag var på väg. Jag tackade för erbjudandet men hastade vidare.
Två timmar före beräknad tid, vid halv sex på kvällen, var jag framme vid mitt mål: ett vindskydd vid en sjö. Där i solen var jag drottning över skogsdungen i några timmar, tills sju andra tyskar trillade in. De kom direkt från Skavsta flygplats och skulle också vandra längs Sörmlandsleden den kommande veckan. Också de var helt galna i den svenska naturen.
På morgonen var jag tidigt uppe och iväg innan mina tillfälliga rumskamrater i vindskyddet och uppsatta tält var vakna.
Jag vände tillbaka samma väg jag kom och när jag hade hunnit lite mer än halvvägs träffade jag på de båda tyska vännerna från dagen innan. Den här gången slog jag mig ner en stund och samtalade över en lunch innan jag stegade vidare. Jag åt mitt håll och de åt sitt.
Mina tyska möten i skogen var definitivt det som var mest minnesvärt med helgen i skogen. Och det är precis så det ska vara!