Hösten anses av många vara vacker med alla sina färger, och visst är den det. Ett tag. Men det kommer också en tid när trädens färggranna löv ramlat till marken, vintern och vit snö ännu inte är här och det fortfarande ändå är höst. Den tiden är brun och trist och den tiden är nu.
Det gör just den här tiden till ett perfekt tillfälle att utmana sitt fotografiska sinne; att försöka vara kreativ när omgivningen gör allt för att bidra till motsatsen.
Jag tog bussen till skogen vid Kättsätter, precis söder om Norrköping, för att ta mig an utmaningen. Jag måste säga att jag känner mig rätt nöjd med bilderna jag kom hem med.
För att ytterligare testa mig själv satte jag på ett lätt teleobjektiv: 85 mm. Annars brukar jag numer köra på vidvinkel när jag fotar landskap och är ute i naturen.
Det var något med den här bilden som gjorde det viktigt för mig att få in en närmast drömsk känsla. Lite som ett lätt, värmande dis. Det var roligt att ta fram den här bilden i redigeringen sedan, annars brukar jag oftast jobba mer med skärpa och kontraster men här var det inte rätt för bilden.
Alla smala, tätt stående stammar och träd blir nästan abstrakta till slut.
Jag tror nog att björkar är ett av mina favoritträd i skogen. Kanske för att de egentligen skär sig mot allt det skogligt gröna och bruna i övrigt, med sina vita och svarta färger.
De flesta löven ligger numer på marken.