Förra helgen gick jag från Gnesta till Mölnbo, med övernattning vid sjön Stora Envättern, en sträcka på cirka 37 km. Och för ovanlighets skull var jag inte ensam. Några dagar tidigare hade jag annonserat efter en vandringskompis på Sörmlandsledens Facebookgrupp, och en kille med hund nappade, så vi sällskapade.
Första dagen, lördagen, började med ett lite för tungt duggregn. Regnjackan åkte på, men allteftersom timmarna gick skingrades molnen och solen kom fram.
Ett nyfiken gäng kalvar kom fram och tittade på oss, lika mycket som vi tittade på dem.
Den här bilden förvånande mig. I sitt råformat, direkt ur kameran, var den ganska intetsägande. Efter lite redigeringsarbete blev den så här, både maffig och lugn. Med tanke på responsen den fått i andra kanaler verkar många tycka att den är riktigt bra.
Tillbakablick mot Gnesta. Äntligen hade regnet börjat avta.
Spegelblank sjö. Vi passerade flera sjöar under turen. Det här är nog den mest spegelblanka bild av en sjö jag någonsin fotat.
Vid femsnåret ungefär kom vi fram till vår planerade lägerplats. Då hade vi mött en hel drös människor längs vägen. Annars när jag vandrar brukar jag möta kanske en, två eller tre personer så det stämde verkligen att just den här turen är populär, även så här sent på säsongen. Det var något som höll i sig även dag två.
Jag fortsätter att öva på att tända en brasa i skogen. Den här gången slarvade jag lite med förberedelserna så första försöket slocknade efter en liten stund. Lite arbete med att ta fram spånflisor från större vedklabbar gav dock resultat och jag hade snart en stabil grund och kunde mata på med ved.
Härlig utsikt över höstfärgerna. Det dröjer inte länge nu innan skogen är mer eller mindre grå och färglös.
Det kom in en riktigt tjock dimma på kvällen och den höll i sig hela natten, och gjorde det extra ruggigt och kallt. Jag misstänker att min sovsäck i dun tog lite stryk av det; jag sov öppet under min tarp så det var inga problem för dimdropparna att fukta ner sovsäcken. Min natt blev riktigt kall.
Vid 10-snåret hade vi packat oss iväg och fortsatt färden.
Den här stora, maffiga, häftiga svampen växte överallt i skogen. Den heter skrovlig taggsvamp men jag har ingen aning om ifall den är god att äta.
Bara en kort avstickare från leden tar vandraren till vindskyddet vid Horssjön. Väl där har man det här som utsikt. Hur fint som helst! Jag hade gärna gått tillbaka till det vindskyddet med planer på övernattning men bara under den korta tid vi satt där för lunchpaus kom tre människor i två olika vandringssällskap förbi så det är knappast en plats där man kan räkna med att få vara i fred.
Jag lade upp den här bilden på Sörmlandsledens Facebookgrupp och frågade vad som hade hänt här. Svaret blev en markbrand för några år sedan, där släckningen kom igång snabbt.
Någonstans efter 16-tiden på söndagen var helgens lilla äventyr över och jag och min vandringskompis tackade varandra för sällskapet. Jag satte mig på pendeltåget till Södertälje Syd och fortsatte sedan därifrån med tåget hem till Norrköping.
På måndagen var jag definitivt inte utvilad efter en lugn och skön helg, men jag var ändå mycket nöjd med hur jag spenderat ledigheten!