Ibland, kanske oftare än man tror, behöver man inte åka långt för att uppleva magi. Som att ta bussen 15 minuter norrut till skogen som finns där.
Jag var rätt trött där jag satt på bussen och nickade faktiskt till någon hållplats innan det var dags för mig att kliva av, vid Klockaregården. Resultatet blev att jag släpptes av två hållplatser senare. Det gjorde just ingenting, jag äntrade bara skogen något längre österut än planerat.
Lingon, ljung och mossa skapar en mjuk och färgsprakande markmatta.
Det var förra helgen som jag besökte Jursla gammelskog för första gången. Det är ett naturreservat strax norr om Norrköping och visade sig bestå av en helt fantastisk skog. Det som fångade mig var dess öppenhet och luftighet: mossa och ljung, blåbärs- och lingonris som markvegetation och tallar och lite granar, som fick representera den höga vegetationen, som stod lite halvglest runtom i en väldigt kuperad terräng.
Lillsjön är en badsjö i reservatet.
Skogen är luftig och inbjudande. Och ofta kuperad.
Herrsjön var den andra sjön jag spanade in. Det är inte en officiell badsjö med brygga och så men det ska tydligen gå alldeles utmärkt att hoppa i från klipporna.
Fika! Alltid en paus att se fram emot.
Den stora skillnaden mellan markvegetationen och de höga tallarnas toppar skapade öppenhet och en härlig färgprakt som jag verkligen gillade. Lite som en sydlig – och skoglig – variant av vandring på kalfjälllet i norr. Om det låter vettigt på något sätt.
Utsikten från Torsborgen gick inte av för hackor.
Mot slutet av den runda jag tog i naturreservatet hittade jag även upp till utsiktspunkten Torsborgen. Och jösses vilken utsikt det var! Över östra Norrköping och Bråviken samt förstås en stor del av skogen jag precis passerat igenom och Lillsjön som jag hade gått förbi tidigare. Magiskt.
Det var rätt skönt att vila fötterna från nya kängorna som jag började gå in förra helgen. Ett par Meindl Island som jag är supernöjd med.