Ibland känner jag mig verkligen priviligierad. Som den där dagen i december när en lo spatserade in rakt framför mig och en vän som satt i skogen.
Vi satt på en kulle i fint, varmt decemberväder. Solen sken och kastade ett vackert ljus över dalen framför oss. Då tycker jag att mitt sällskap säger: ”Där kommer ett lodjur”.
Jag tänker att jag hörde fel, ”rådjur” måste han ha sagt.
Jag hade med mig min systemkamera med teleobjektivet påkopplat. Jag sträckte mig efter den, började leta efter klövdjuret framför mig – och ser att jag inte hörde fel.
Lodjuret hade ännu inte upptäckt oss. Det fortsatte framåt. Jag tog en bild. Två bilder.
Nu upptäckte det oss. Stannade med ena tassen framför den andra. Tittade. Tittade. Tittade.
Jag tog en bild till.
Lodjuret bestämde sig för att vi verkade lite konstiga, det var nog bästa att vända.
Jag tog två bilder till innan katten försvunnit bakom kullen igen.
Vid min sida stod min kompis och undrade vad som precis hade hänt. Det var vi två om.