DEL 5 AV 6
En sak jag verkligen försöker prioritera när jag kommer till ett nytt ställe är att så snabbt som möjligt försöka orientera mig om närområdet.
Det är antagligen dels för att jag blir knäpp om jag inte rent geografiskt har koll på var jag befinner mig och var saker (som matbutiker, restauranger, grönområden etc) finns i relation till mitt tillfälliga boende och arbetsplats.
Dels är det för att jag vanligen vill kunna ta en hyfsad promenad före eller efter arbetet. Eller en joggingtur, som här. Då hjälper det såklart att veta var man är och vad som finns var.
En tredje orsak är, antar jag, för att tillfredsställa mitt estetiska sinne. Jag gillar arkitektur och formgivning och det är spännande att upptäcka hur olika städer i olika delar av världen ser ut. Här fastnade jag för att det hängde en pride-flagga lite nonchalant på balkongen.
Den här brandstationen kändes så typiskt amerikansk. I sin form en väldigt tung, bastant och fyrkantig byggnad med mycket som för tankarna till ett slott eller kanske snarare ett fort eller en borg.
Första morgonen gick jag och min kollega som jag delade hotellrum med ut och åt frukost. Frukost i USA (och resten av världen) är sällan inkluderat i priset och nästan aldrig så omfattande som i Sverige.
Det här var utsikten från vår frukostplats. Jag drogs till den rustika byggnaden bakom det blomsterklädda staketet.
Jag inser att jag redan skrivit det flera gånger men… Typiskt amerikanskt.
En av dagarna lyckades jag klämma in ett besök till en närliggande galleria. Det var en surrealistisk upplevelse av flera anledningar.
Arkitekturen ingav en känsla av att vandra i ett sagolandskap, det var en anledning. En annan var att området kändes fullständigt öde och övergivet. Jag behövde kolla flera gånger att det verkligen var öppet. De butiker som fanns kvar var öppna men tomma på kunder. Butiksdöden är en realitet även i ”the land of plenty”.
Längs huvudgatan i San Diego var det mer folk så den lätt surrealistiska känslan från att gå runt i en folktom galleria avtog snart. Den här fasaden fick mig att lyfta blicken och kameran.
Den sista bilden för den här gången är av mobil kvalitet, bokstavligen. Men det är något med motivet jag verkligen gillar. Kanske är det kontrasten mot Sverige. Här skulle det aldrig vara möjligt med en järnväg som åker rätt igenom staden på det här viset, med bara bommar och signaler som varning.
Här görs ju allt man kan för att göra det så svårt som möjligt för folk att ta sig ut på en järnväg. Av goda anledningar så ingen kritik emot det.
Såklart har vi ett helt annat tågsystem och annat som skiljer. Men ändå.