Under rätt många år nu har påskens extra ledighet framför allt inneburit någon form av äventyr för mig. Det gällde även för i år, när jag rattade bilen söderut för att tälta och fira påsk på Österlen.
Mitt besök på Österlen förra sommaren var också det första i livet. Jag blev omgående betagen av de öppna vyerna och mjuka, böljande kullarna. Det här skånska landskapet men även de pittoreska mysiga byarna jag passerade, ville jag återvända till. Inte minst ville jag ta mig hela vägen till Ale stenar, den forntida skeppssättning som blickar ut över havet, och inte vända på parkeringen som jag gjorde då.
Länge var tanken att återvända närmare sommaren och vandra den drygt 20 mil långa Österlenrundan. Av olika skäl valde jag ett kortare besök nu över påsk istället.
När jag packade bilen visste jag inte hur många dagar jag skulle vara borta eller exakt vad jag skulle ägna mig åt, det fick anpassas utifrån vädret, tänkte jag. Det visade sig att jag spenderade två molniga, blåsiga och mestadels kyliga nätter för att fira påsk på Österlen. Och det fick räcka, på den tredje dagen körde jag hemåt igen.
Påsk på Österlen i bilder
Så vad gjorde jag? Inte så mycket egentligen, men nog fullt tillräckligt ändå på den korta tiden. Jag:
- Vandrade runt på Brösarps norra backar.
- Spanade in ett par alternativa rastplatser för nattläger men kom fram till att populära Vantalängan fick utgöra något slags base camp.
- Besökte mysiga byn Knäckbäckshusen.
- Upptäckte häftig havsnära klippmiljö vid Vårhallen.
- Och – upplevde Ale stenar.
Fortsätt skrolla för att ta del av bilder och beskrivningar från ovan nämnda platser:
Brösarps norra backar är en rundslinga på fem kilometer, som jag hittade via en annan blogg. Däri lovordades turen vilket jag tyckte lät perfekt.
Jag vet inte hur mycket roll det spelade att det mesta av växtlighet inte hade hunnit börja slå ut än utan att allt fortfarande var brunt och torrt, men jag tyckte att jag mest av allt gick i trist skog eller precis utanför de fantastiska backarna som var själva grejen och som hade omskrivits i så fina ordalag i bloggen.
Vid ett tillfälle passerade stigen dock över några höjder och jag kunde njuta av utsikten och naturen en liten sträcka i alla fall.
Vantalängan är en stor och rymlig plats där den som vill kan rasta eller övernatta. Här finns två vindskydd, flertalet grillplatser, en lada (som syns i bilden), vatten i en hederlig gammal pump, dass, gott om plan yta för tält och en del träd för hammock. Med lite tur dessutom utkörd ved.
Jag sov här en natt i somras, nu fick det bli två.
Mitt fina Hilleberg Niak uppställt på en del av Vantalängans område. Kupoltältet levererade bra logi som vanligt.
Knäckbäckhusen är faktiskt själva bynamnet. Här kan man strosa längs en enkel grusväg och beskåda vackra korsvirkeshus.
Husen har inte stått här från början, utan byn var lokaliserad längre norrut vid det som idag utgör Ravlunda skjutfält. När skjutfältet skulle utvidgas under 1950-talet var husen tvungna att antingen rivas eller flyttas.
Vårhallen upptäckte jag lite av en slump när jag klickade runt på kartan i mobilen. Dragen till dramatiska klippformationer som jag är kändes det givet att göra ett stopp vid platsen, strax norr om Simrishamn. Visst påminner dessa mycket om fantastiska Hovs hallar på den motsatta Skånekusten, som också ingick i min roadtrip förra sommaren.
Havet sköljer in över klipporna. Jag har inte förstått varför stället heter just Vårhallen – om ”hallen” betyder något särskilt till exempel.
Om du vill veta mer om platsen kan du läsa lite mer på den här bloggen, även om du inte får svar på min fundering där.
Ale stenar. Slutligen – äntligen – kunde jag besöka dessa 59 majestätiska stenbumlingar som ursprungligen tros ha rests under år 540–790.
Isande vindar höll nästan på att blåsa mig baklänges när jag följde stigen upp på heden för att beskåda skeppssättningen. Fördelen var såklart att tiden på året, på dygnet och det bitande vädret gjorde att jag fick en stund för mig själv på platsen.
Fast trots att det var långt ifrån högsäsong var det en stadig omsättning av besökare till Ale stenar. Jag hade knappt hunnit fram innan ett annat sällskap hunnit ikapp. Även om jag på bilden ovan ser ut att vara själv så gömmer sig faktiskt fem personer bakom stenarna. Tur att de (stenarna alltså) är så pass stora.