Mina fem dagars vandring längs södra delen av Bergslagsleden

Förra året vandrade jag den norra delen av Bergslagsleden, som ett sätt att förbereda mig inför att vandra hela Kungsleden senare under sommarsäsongen. Då upptäckte jag vilken fin led som fanns där i mina gamla hemtrakter i Bergslagen. Nu återvände jag för att gå den södra delen.

Jag packade ryggsäcken med tält, mat och allt för att vara borta under sex dagar. Lite mer än fem av dem var förlagda till Bergslagsleden. En sista dag skulle helt ägnas åt en avstickare i Tivedens nationalpark. Det skriver jag om separat eftersom det var en helt annan slags vandring.

Här kommer min vandring söderut längs Bergslagsleden.

Min vandring i korthet:

*Avstånden är tagna från min gps-klocka och kan därför avvika från distansangivningarna på webbsidan för Bergslagsleden.

**Vandringen fortsatte härifrån in i Tivedens nationalpark ytterligare nio kilometer, där jag också övernattade och vandrade lite mer nästa dag.

Siffrorna visar var jag hade mina fyra övernattningar under vandringen. En femte natt tillbringade jag i Tivedens nationalpark. Du kan läsa mer om vad jag tyckte om att besöka parken här.

Dag 1: Leken – Mörktjärnen, 13 km

Jag planerade att börja mjukt och bara gå dryga 10 kilometer första dagen. Därför startade jag sent, inte förrän vid 17.30 bad jag om att bli avsläppt vid starten av etapp 12, Leken, för att gå den södra delen av Bergslagsleden och fortsätta den vandring jag påbörjade förra året.

Det tog inte länge innan jag var uppe på höjden Lekhytteklint och åter såg de vindsnurror vid E18/E20 som överraskade mig näst sista dagen förra året. Det skulle visa sig att vindsnurror skulle bli ett återkommande tema fram till förmiddagen nästa dag.

Med gott humör traskade jag på, med målet i sikte: rastplats och vindskydd vid vad jag läst skulle vara en riktigt fin badsjö: Lillsjön. Jag var framme där som planerat men det där med att rasta vid en populär badplats visade sig vara en dum idé… Där var nämligen bortåt 30 personer till som också ville hänga vid badplatsen.

Osugen på så mycket sällskap kollade jag på kartan och klurade på om det fanns möjlighet att hitta tältplats på lämpligt avstånd någon annanstans. Abborrtjärnen 1–2 kilometer bort borde kunde funka. Jag tog på mig ryggsäcken och klev vidare.

Vid Aborrtjärnen hittade jag en helt fantastisk tältplats precis vid vattnet, och en alternativ plats bara några meter bort. Det här var ju toppen!

Tyvärr höll mitt nya tält inte med…

Jag försökte i säkert närmare en timme att få tältet att stå men antingen var marken alldeles för hård av berggrund eller på tjock för mjuk av tjock mossa. Tältet gick helt enkelt inte att få upp.

Jag fick ge upp och åter vända mig till kartan. Och nu började det bli dags att få ordning på nattlägret.

Skulle jag gå tillbaka? Det ville jag verkligen inte. Vad fanns framåt? Någon kilometer vidare längs leden fanns Mörktjärnen. Jag chansade. Ryggsäcken åkte på igen och med mindre energiska kliv gick jag ditåt. Klockan var kanske runt niosnåret nu. Sent, och jag började bli hungrig och trött. Solen skulle snart gå ner och jag började få slut på alternativa planer.

Någon halvtimme senare var jag framme vi tjärnen. Det var fint men med vindkraftverk överallt. Bakom, framför och bredvid. Nära. Men jag hade inget val, nu behövde jag få upp tältet om jag inte skulle behöva vandra i mörker.

Så jag började fästa tältpinnarna. Men trots att marken var betydligt medgörligare än vid Abborrtjärnen var det ändå inte enkelt. Lerjorden var stabil vid fem av sex fästpunkter men inte vid den sjätte framför tältet – den viktigaste. Och tältet behöver alla sex punkter för att stå upp. Det måste funka. Jag flyttade tältet en halv meter. Hade nästan lite lätt panik men det vara bara tvunget att funka.

Till slut fick jag till det. Tältet var rest och jag kunde äntligen börja slappna av. Klockan tio på kvällen, efter solnedgång. Så sent har jag aldrig slagit läger förut.

Morgonen efter. Solen gick upp fint bakom tältet. Det ser idylliskt och fint ut och det var det, på sätt och vis. Men jag räknade till åtminstone elva vindkraftverk i närområdet och jag kan meddela att den som tror att vindkraftverk är tysta och blygsamma har fel. De surrar och smäller oregelbundet hela tiden.

Dag 2: Mörktjärnen – Södra Holmsjön, 18 km

Nu hade jag gått bortåt tre kilometer på dagens planerade etapp, när gårdagen blev längre än planerat, så jag tog det ovanligt lugnt den här morgonen. Njöt av att se solen stiga uppåt. Så småningom satte jag fart igen.

Vindkraftverken fortsatte att vara en del av landskapet ytterligare en bit längs leden. De är verkligen enorma.

Någonstans längs vägen lyckades jag med konststycket att överraska och skrämma en älg i skogen. Den kan inte ha varit längre bort än 10 meter.

Etapp 12 slutar i Sixtorp och där tog jag en lång paus. Lyxade till och med till det med en tupplur. Och viftade bort ännu en fästing som vandrade runt på kläderna. Den tredje eller fjärde jag såg sedan gårdagen. Tack och lov hade ingen satt sig fast.

Hur mycket man än läser på eller förbereder sig inför en vandring finns det alltid en mängd små och stora saker man aldrig kan läsa sig till. Att långt ute på landet plötsligt passera ett gammalt hus med en giraffgrind är definitivt ett av de små guldkornen.

Jag hade läst om Tunntappen, en sjö som ibland oförklarligt tömmer sig själv. Just för tillfället var den tydligen, enligt en lokalbo jag mötte, ovanligt välfylld. Jag vet inte hur jag hade väntat mig att sjön skulle se ut. Mindre kanske. Och rund. Inte så här i alla fall, men fint var det.

Efter första nattens upplevelse med tältet hade jag bestämt mig för att vindskydd fick bli förstahandsvalet resterande vandring. Och här vid Södra Holmsjön fanns ett fint vindskydd precis vid sjön, preparerat med ved att elda. När timmen var tillräckligt sen tände jag därför en brasa och njöt av att inte behöva sätta upp ett tält.

Bakifrån ser vindskyddet inte så imponerande ut.

Det är fascinerande hur fint den allra enklaste skogen kan var. Det är bara träd, som vilka som helst. Men med rätt ljus kan det bli magiskt. När jag hade mitt läger iordning inne i vindskyddet gled jag runt och mest bara njöt.

Den blå buffen brukar vara med mig på alla vandringar. Under fjällvandringar funkar den dessutom bra som ögonmask för att stänga ute lite av solen som ju inte går ner ens mitt i natten.

Dag 3: Södra Holmsjön – Ramundeboda, 28 km

Jag sov gott, nu när jag inte hade vindkraftverk som susade och knäppte runtom mig. Jag förberedde lunchen redan efter frukosten genom att hälla kokhett vatten över min hemmatorkade mat direkt ner i en mattermos. Där gottar den till sig och håller sig varm i flera timmar, tills jag är hungrig på lunch.

Jag laddade för att kanske behöva vandra rekordlånga 37 km idag. Detta ifall det inte gick att få boende på Café Sockenstugan i Ramundeboda. Då skulle jag behöva gå vidare till nästa vindskydd vid Kråksjön, om jag inte hittade lämplig tältplats någonstans innan dess.

Med tältstrulet från första natten i färskt minne var jag redo att gå riktigt, riktigt långt för att slippa slå upp det.

Till skillnad mot Sörmlandsleden, där jag vandrat olika etapper många gånger, erbjuder Bergslagsleden härliga vyer lite då och då. Bara att njuta.

Strax innan jag kom fram till etappmålet vid Svartå herrgård går man förbi ett gigantiskt, superfint rött trävirkeshus.

Där verkade man dock inte alls gilla främmande, då man hade satt upp svartgul varningstejp och flera skyltar som meddelade att ”Obehöriga äga ej tillträde”. Uppfarten möblerade man igen med två soptunnor.

Jag undrar vilka ovälkomna besökare man haft för att så pass offensivt vilja hålla andra ute?

Svartå herrgård. Fint men tomt. Inte mycket att se. Bara att gå vidare.

Svartå bruk, som man passerar strax innan man kommer fram till herrgården.

Vid Svartå hade jag gått sju kilometer så nu satte jag fart för att gå en mil till, till ”vindskyddet mitt i skogen” – Bäckelid. När dagen riskerade att bli så lång som idag ansåg jag det klokast att dela upp den i flera delmål för att behålla fokus.

Bara precis innan man kommer fram till vindskyddet vid Bäckelid finns den här fina uppbyggda kolarkojan med plats för två. Jag lockas inte av att övernatta i dem helt enkelt eftersom de är så mörka (av förklarliga skäl) men det är charmigt att de finns.

Normalt sett lockar det inte heller att övernatta utan utsikt över en sjö men bara kanske 100 meter från kolarkojan fanns vindskyddet och mitt nästa delmål för dagen.

Här fanns en fin meandrande skogsbäck och en kallkälla i närheten så det hade funkat utmärkt med övernattning där.

Där mötte jag en kvinna som var fascinerad av att det fanns de som ”vandrade och övernattade i vindskydd” så vi pratade lite om vandring innan vi båda gick vidare.

Jag rörde mig via mjuka stigar i grön och gallrad skog…

… till tvåspåriga grusvägar på gränsen mellan skog och kalhygge.

Vid fyra-snåret var jag framme vid dagens tredje delmål: Café Sockenstugan vid Ramundeboda. Fanns här inte möjlighet att hyra rum hade jag räknat ut att jag hann stanna en timme innan jag behövde fortsätta den sista milen till nästa vindskydd, och addera de till redan vandrade 28 kilometrarna idag.

Men rummet var ledigt så jag hyrde det. En helt egen, varm dusch ingick i priset. Det var väl värt det.

Vid Ramundeboda finns klosterruiner från en svunnen tid. Jag passade på att gå runt i området resten av kvällen och mest bara njuta.

Dag 4: Ramundeboda – Bosjön, 28 km

Jag vaknade redan tjugo över fem och kände mig pigg. Låg kvar i sängen en halvtimme till, sedan kunde jag inte ligga kvar längre. Strax efter halv åtta var jag iväg.

Vid flera tillfällen längs leden passerade jag igenom den här typen av miljöer: uppvuxna och lätt rödtonade höga gräs med enstaka träd här och där. Fint, om du frågar mig.

Blomsterprakten längst grusvägarna var vacker och varierande. Inte för att jag kan mycket om blommor, men det går an att njuta av det man ser ändå.

Ett sådant där fint litet rött hus med vita knutar som är så typiskt för svensk landsbygd.

Altarstenen är en gammal lämning från istiden, samt en plats som användes av munkar på vandring till eller från klostret i Ramundeboda för andakt. Det är en rätt cool sten som absolut stack ut i landskapet.

Första dryga milen till lunchpausen vid vindskyddet vid Kroksjön gick snabbt och smidigt. Jag åt min lunch och tog en tupplur, samt passade på att låta min genomsvettiga t-shirt torka i den solvarma vinden.

Vandringen fortsatte längs rullstensåsen Kroksjöåsen. Först längs sjökanten…

… sen vidare uppåt och in i skogen.

Någonstans längs leden tog jag en vattenpaus och när jag skruvade på korken lyckades den tätande packningen bli klämd. Det resulterade i ett inte helt obetydligt läckage. Från nu blev det viktigare att kunna hämta vatten från källor längs leden för att undvika att behöva filtrera.

Det är i sådana lägen man blir lite lätt överlycklig när ett helt vanligt hushåll uppbjuder färskvatten på ett sådant här fint sätt. Bara skruva på kranen och drick av färskvattnet som flödar.

Om jag inte minns fel var det när jag närmade mig Bosjön på etapp 16 som leden blev mer sandig och jag såg detta: flätat gräs. Jag undrar vem som haft så långtråkigt att hen stannat mitt i backen för att fläta denna tuva, och flera andra som fanns i närheten.

Kalhyggen är en del av vandringen och även om de är nödvändiga för att framställa råvaror vi vill ha, är de varken vackra att se på eller nöjsamma att passera igenom.

Så småningom kom jag fram till vindskyddet vid Bosjön. Här var jag inte ensam. Ett tyskt par hade camperat här sedan lunchtid. Både de och ett svenska par som kom senare på kvällen sov i tält. Alltså sov jag själv i vindskyddet, glad över att ännu en natt inte behöva brottas med tältpinnar och korta staglinor.

Av oss fem som tillbringade natten vid Bosjön var jag den mest erfarna så medan mina tillfälliga grannar utmattade föll i sömn satt jag uppe längre och fotade naturen i det vackra skymningsljuset.

För den som vill finns det möjlighet att bada i Bosjön, via en liten vik och sandstrand.

Dag 5: Bosjön – Kölnavattnet, 11 km

Jag vaknade sent vid Bosjön, först vid halv sju. Det passade dock bra eftersom jag inte hade bråttom till första delmålet för dagen: caféet i Tivedstorp åtta kilometer bort, som inte öppnade förrän klockan elva.

Något av det första som jag sprang på var en död mullvad som låg på stigen. Med tanke på hur fräsch den såg ut kan den inte ha varit död särskilt länge.

Snart drog ett sedan länge utlovat regn in så regnkläderna fick åka på. Efter ett tag öste regnet ner. Lätt förblindad av täta regndroppar traskade jag på uppför en backe i tät växtlighet. När jag skulle följa stigens svängning skarpt åt höger stod jag plötsligt öga mot öga med en riktigt stor kossa. Bara fem meter fram. Och hon hade stora, vassa horn.

Jag är normalt sett inte rädd för varken kor eller andra djur men nu jag kände mig onekligen rätt liten. Hon stod mitt på stigen och det fanns just ingen annanstans att ta vägen. Var hon snäll? Och hennes ko-vänninor som stod bredvid, med lika vassa horn? Var de snälla?

Med regnet som öste ner och dämpade alla ljud var jag extra ointresserad av att skrämma någon av dem så jag pratade med dem och rörde mig varligt framåt och förbi. Det hela var över på bara några minuter men bidrog till lite extra spänning den dagen. I och med ösregnet var min kamera nerpackad just då, så den hornlösa kossan på bilden har inget med händelsen att göra utan fotograferades som substitut när jag var framme i Tivedstorp.

I området som på kartan heter St. Ykullen passerade jag ett fint gammalt bondelandskap, fortfarande med regnet i luften.

Läget den här torparstugan har vid vattnet var riktigt grym.

Jag kom fram till Tivedstorp där jag enkelt surplade i mig en kaffe och påtår, samtidigt som jag laddade på mobilen och passade på att surfa på wifi. Efter en längre rast greppade jag åter stavarna och gick vidare.

Vid vindskyddet som är vackert beläget vid Kölnavattnet tog jag en paus för att vänta ut ett nytt regn. Härifrån hade jag bara några hundra meter kvar till gränsen till Tivedens nationalpark.

Vandringen i nationalparken var av ett annat slag än att gå ”från A till B” som jag gjort hittills (och oftast gör). Därför slutar också min vandring av södra delen av Bergslagsleden här och går över i en upptäcksfärd i Tivedens nationalpark.

Lästips:

• Min vandring av Bergslagsleden har blivit fotobok
• Min vandring av norra delen av Bergslagsleden
• På upptäcksfärd i Tivedens nationalpark