Sommaren 2019 ägnade jag tre veckor åt att vandra Kungsledens alla 44 mil, från Hemavan till Abisko. Häng med på mina upplevelser, dag för dag. Här får du andra veckan: Luvtávrre till Pårte.
<< Del 1, dag 1-7
Dag 8: Luvtávrre – Jäckvik, 16 km
Efter ännu en natt där jag delade nattläger med Elin satte hon av före mig. Men det här skulle bli den sista natten vi gjorde det. Vi skulle mötas upp igen senare under dagen men sedan fortsatte hon medan jag valde att stanna till.
Dagen började med vandring i skog, över steniga stigar. Det är långt ifrån en favorit men hur oändligt det än kan kännas ibland så tar även det trista slut till slut.
Vid Pieljekaisestugan hade någon smart och småhändig person byggt ihop några bräder där grundvattnet kunde rinna fram i ett slags öppet avlopp. Det var således en barnlek att fylla på vattenflaskan med nytt färskt dricksvatten.
Vandringen igenom somrig fjällskog fortsatte. Stundtals kom man upp på lite höjder med öppna vidder.
I Jäckvik var det dags att hämta upp mitt andra matpaket. Här stannade jag också över natten. Det var inte planerat men i den lilla orten passerade jag Jäckvik fjällkyrka som verkade vara något av en samlingsplats för vandrare. För bara en liten peng fick man tillgång till både tältplats, vattentoalett, en varm dusch och ett fullt utrustat kök.
Jag hittade en avsides tältplats precis vid vattnet, bortanför de andra vandrarna och njöt av att kunna umgås i storköket för att sedan avlägsna mig till mitt eget hörn.
Dag 9: Jäckvik – norr om Vuonatjviken, 21 km
Längs Kungsleden behöver man vid flera ställen passera över sjöar och större vattendrag. Vissa kan man välja att ro över, andra överfarter måste man betala för och ta en motorbåt, eftersom det är för strömt och farligt att ro.
Mycket av den här dagen gick åt att passa en motorbåt som skulle ta mig och andra vandrare över sjön Riebnes till Vounatjviken. Några alternativa roddbåtar finns inte. Under säsong går bara två båtar om dagen så missar du får du vänta till nästa dag.
Tidigare under dagen hade jag testat att ro båt för första gången. Då var rörde det sig bara 300 meter men det räckte gott och väl. Jag bestämde snabbt att jag inte skulle göra om det vid kommande båtpassager längs leden där alternativet fanns, som alla dessutom var betydligt längre.
Väl över Riebnes valde jag att gå en liten bit till och slog läger ett par kilometer norr om Vounatjviken, vid en bred älv. Två trevliga killar från Australien respektive Tyskland som jag mött tidigare i Jäckvik och snackat med en del i storköket, slog läger intill.
Dag 10: Norr om Vuonatjviken – Ardnatjåhkkå, 21 km
Jag fick välja: antingen en lång dag på 30 kilometer. Eller en kortare på 21 kilometer. Jag valde det senare.
En häftig sak som dagen bjöd på var passerandet av den inofficiellt skyltade gränsen för polcirkeln. Den sitter upp i all anspråkslöshet på ett av alla träd i fjällskogen man passerar igenom just då. Är du inte uppmärksam är risken stor att du missar skylten helt.
Under dagen kom jag i samspråk med en man som gick i motsatt riktning. Han berättade att temperaturen hade smugit ner mot nollan föregående natt på den fjällrygg där jag planerade att slå läger senare. Det gjorde mig inget, jag hade en sovsäck som skulle klara ner mot minus 12 grader så jag såg snarare fram emot att få testa hur bra säcken funkade – hittills hade jag mest haft oväntat varma nätter.
Vid 16-tiden på eftermiddagen var jag framme vid min tänkta lägerplats. Mitt på fjället på 710 meters höjd över havet satte jag ner mina tältpinnar och klev ur mina kängor.
Vinden blåste ganska fritt och det var lite småkallt men ändå skönt att få ordentligt med ventilation. Jag räknade med att slippa kondens på tältet på morgonen och att kunna komma iväg lite snabbare.
Dag 11: Ardnatjåhkkå – Tsielekjåkka, 27 km
Nu hade den högsommarvärme jag till stor del vandrat mig igenom definitivt tagit slut. De kyligare vindarna från gårdagen var kvar på morgonen. Jag kom ändå iväg lite tidigare än jag brukade. Det var bra eftersom jag planerade en längre dag idag.
Första milen gick fint i lagom mulet fjällväder neröver och igenom mysig skog.
Lagom till lunch hittade jag mogna bär precis där jag rastade. Jag är vanligen inget fans av blåbär men nu smakade det riktigt gott att fylla på med färskt C-vitamin.
Precis i närheten av där jag intog min lunch och smaskade på bär slog sig även ett tyskt par ner. De hade sett att jag åt bär som plockades direkt från marken och undrade över det: vad det var för bär, hur de smakade och om de inte var giftiga? Den svenska allemansrätten och möjligheten att plocka bär i skogen är ju faktiskt en ganska unik företeelse, trots allt.
Efter lunch tittade solen fram men temperaturen sjönk samtidigt som jag travade upp på kalfjället och stretade mig igenom en kylande vind. Det i kombination med allt för lite vatten, och troligen för lite mat och en väldigt lång dag tog ut sin rätt på kroppen. Frampå kvällen, när jag slagit läger, blev jag magsjuk.
Jag var inte ensam om att tälta här vid Tsielekjåkkastugan och det så kallade dasset som fanns strax bortom stugan var bokstavligen fallfärdigt. Men nöden har ingen lag.
Jag var trots fallfärdigheten tacksam att dasset fanns med sina fyra väggar, med tanke på att jag var omgiven av andra vandrare och inte hade energi att gå vidare till en mer privat plats.
Natten blev tuff. Oturligt nog skulle det här visa sig bli den kallaste natten på hela vandringen. Hela natten låg jag och skakade och frös, för svag för att orka lämna tältet och göra några värmande upphopp. Samtidigt behövde jag springa till det fallfärdiga dasset flera gånger.
På morgonen låg det frost på tältet.
Dag 12–13: Tsielekjåkka – Kvikkjokk, 15 km
Det blev ingen mat till frukost, jag tyckte inte det verkade som en bra idé. Istället tog jag lite vätskeersättning och en Ipren och bestämde mig för att vara noga med att dricka vatten längs vägen.
Det blev tufft att gå ner till den väntande båtplatsen, trots att det bara var tolv kilometer. Stigen bjöd på bitvis mycket terräng och jag kände av att jag inte fått i mig någon näring på ett tag: ingen frukost och det jag ätit dagen innan hade kommit upp igen igår. Benen blev snabbt trötta, armarna var utan stuns och jag behövde stanna och flåsa för att orka gå vidare.
Efter en ny båtfärd över en ny sjö, med en båtsman som betedde sig riktigt svinigt och girigt, tog jag mig till slut till Kvikkjokk fjällstation. Utpumpad, orkeslös och med feberfrossa betalade jag för att få ett eget rum och kunna vila upp mig i två dagar.
Dag 14: Kvikkjokk – Pårtestugan, 16 km
På väg igen! Magen var inte helt okej än och jag klarade inte av att äta min egentorkade mat för tillfället – magen protesterade vid blotta åsynen – men jag mådde bättre. Chokladkakor fick fungera som substitut för nu.
Jag planerade att hålla dagen relativt kort för att inte överanstränga mig. Men trots att jag bitvis kände mig svag (främst i uppförsbackar) gick vandringen bra och de första sju kilometrarna flög förbi.
Någonstans under dagen trädde jag in i Laponia som är ett världsarv och en urskog. Det var helt magiskt att gå igenom Laponiaskogen. Till och med jag som inte är så förtjust i fjällskog var helt betagen och ville knappt att det skulle ta slut.
Målet för dagen var Pårtestugan, mitt i Laponia-skogen. Redan vid 14-tiden var jag framme. Där var om möjligt ännu vackrare. Jag fick kämpa lite med stugvärden för att kunna tälta där jag ville, men det gick. Galet nöjd med utsikten njöt jag i stora drag resten av dagen.