En ledig dag är en perfekt dag för att ge sig ut på nya äventyr! Den här gången kände jag inte för att sitta på bussen i 40 minuter enkel resa som sist när jag gick Marmorstigen. Därför kollade jag vilka vandringsmöjligheter som fanns lite närmare, som jag inte redan besökt.
En sökning i fantastiska appen Naturkartan uppenbarade Dvardala för mig; ett skogsområde norr om Åby och bara en kort bussresa bort.
Och det blev bättre. Stigen genom skogen visade sig vara smal, kuperad och stundtals riktigt brant. Det gjorde vandringen lite mer utmanande vilket jag gillar. Dessutom innebar stigningarna att man på flera ställen fick fantastisk utsikt åt främst norr eller nordväst. Jag älskar utsikt!
Det här möter dig i början av vandringen, om du går motsols som jag gjorde.
Här är jag framme vid den första av två markerade utsiktsplatserna. Och vilken utsikt!
Jajemän, de är Yxbacken som syns där borta, skidbacken där Pernilla Wiberg startade sin karriär.
Vackra svenska landskap.
Enligt appen är vandringen fyra kilometer men en kommentar från besökare menar att det snarare är sju kilometer. Nu när jag varit där är jag benägen att hålla med kommentatören. Själva dalen är nog fyra kilometer lång, och då blir det rimligt att den rätt avlånga stigen som slingrar sig runt är nära det dubbla.
Jag var ensam i skogen hela vandringen, utom vid en liten sjö – sannolikt klassad som en göl – där en familj med barn i 8-årsåldern gick på andra sidan. Jag funderade lite på vart de kom ifrån och hur långt de hade gått i den kuperade skogen.
Här närmar jag mig gölen i skogen. Ser du hängmattan som någon hängt upp till höger?
Det var en mestadels strålande dag. Mellan trädstammarna var det inte lika tydligt men spegelbilden i vattnet berättar att så är fallet.
För att komma runt gölen fick man gå en liten omväg inåt skogen, innan man kom ut på andra sidan. Det var här jag stod när jag såg barnfamiljen på den andra sidan.
Av och till lite mer kuperat. Kul!
Solen sken hela dagen men nere på skogsgolvet svalkade träden härligt.
När jag bedömde att jag kommit mer än halvvägs, kanske tre fjärdedelar, var det dags för en fikapaus. På en omarkerad utkiksplats med grym vy slog jag mig ner i strålande sol.
Stenen som skymtar till höger fick bli min fikasten. Hur den här platsen inte kan vara en markerad utsiktsplats förstår jag inte, men å andra sidan gör det ju att inte lika många hittar hit…
Här och där vittnar de vita blommorna om att vi kommer kunna plocka bär i skogen i år också.
Sista biten på vandringen slog sig skogsstigen samman med ett elljusspår. Där var stigen istället slät och bred som en motorväg. Den kuperade terrängen fortsatte dock, så något lite mer utmanande element fick i alla fall vara kvar.
Dryga tre timmar från att jag startade vandringen runt Dvardala vid Ättetorps kyrka, var jag tillbaka på samma plats och på väg hem igen. Nöjd och belåten med dagen. Dit åker jag gärna tillbaka!