Vad ska jag göra idag? Lördag och ledig dag men med en lätt förkylning i kroppen som innebar att den ordinarie helgplanen med vän fick ställas in. Det landade i en kort, lättare vårvandring i Omberg.
Jag hade inte kört någon längre sträcka sedan jag besökte Store Mosse nationalpark för ett par veckor sedan. Nu var jag rejält sugen på att ladda upp med poddar och bara köra och lyssna ett tag. Med tanke på att jag dessutom är lite lätt sjuk just nu så passade det ypperligt att låta bilen sköta det mesta av transporten.
Omberg ligger strax över en timme bort. Det var lagom. Alltså: frukost, packa ryggsäcken, hoppa in i bilen och dra. Najs!
Jag var framme vid stora parkeringen vid Stocklycke vid 10.30-snåret. Därifrån följde jag den blåa slingan – Ellen Keys led – medurs. Efter att ha passerat Hjässan, den högsta punkten, vek jag av längs en genväg tillbaka till bilen, för att inte överanstränga mig. Ellens Keys led är drygt 7,5 kilometer om man följer den ordinarie sträckningen. Min vandring slutade på lite mer än 4 kilometer.
Bra information om allt man kan hitta och göra i parken finns här.
Solig men kall vårdag längs leden
Solen sken och fåglarna kvittrade. Lugnet och känslan av en vår som vaknat var omslutande.
Men trots det vackra solljuset genom trädgrenarna såg den låga temperaturen på runt nollan till att påminna om att våren minsann bara knappt var här. Mössa och vantar var ett bra tillval den här dagen.
På Mörkahålkärret strax efter starten låg istäcket tunt, tunt på ytan och påminde igen om att vintern precis varit här.
Ser ut över Östergötland från utsiktstornet på Hjässan
Efter ganska exakt två kilometer var jag framme vid Hjässan. Strax nedanför toppen finns flera skyltar som berättar om den gamla Hjässaborgen som fanns här förr i tiden, som skydd för folket att fly till när fienden kom.
Uppe på toppen av Hjässan står ett ovanligt lågt utsiktstorn. Jag antar att man inte behöver bygga mycket högre än så när det ändå inte finns några träd som skymmer utsikten.
Som vanligt kunde jag inte låta bli att gå upp i tornet och spana in utsikten, här över Östgötaslätten.
Skådar vitsippor och blomster på vårvandring i Omberg
Snart nog var jag på väg vidare. Nu tog vårens blommor ton i skogen. Blåsippor växte i grupper på flera ställen men såg bleka och närmast överblommade ut. Jag avstod fotografering och tänkte att de bilder jag tog när jag besökte Bråvikenbranten nyligen bättre representerade denna vårblomma.
Nästa sippa på tur att blomma är vitsippan, vilken jag hittade något enstaka exemplar av.
Tussilagon hade kommit lite längre än vitsippan och lyste upp en annars rätt beige markyta.
När jag gick längs en lerig stig, igenom ett halvt uppvuxet kalhygge, lös helt plötsligt denna rosablommiga buske upp på sidan.
Tibast fick jag lära mig, tack vare en kontakt på Instagram som kunde berätta vad den heter när jag frågade där. Det kändes nästan lite overkligt med de där klara rosa färgerna i en annars rätt blek skog.
Kör vidare längs enkelriktade vägen i Omberg
Så småningom var jag tillbaka vid bilen igen, rätt kall eftersom jag höll ner tempot och inte gick i min vanliga takt. Därför var det riktigt göttigt att sätta sig i en soluppvärmd bil.
Efter det här var jag rätt nöjd med mitt lilla besök till Omberg. Men jag körde ändå vidare norrut längs den smala, klokt nog, enkelriktade vägen som följer kusten längs Vättern.
Både här och där finns små fickor längs vägen för att kunna stanna bilen och spana in utsikten, rasta eller göra en lite avstickare till fots.
Här är en klassik vy från Omberg. Jag gissar att det är Anudden man ser sticka ut så där.
Sedan var jag framme i vid den norra spetsen av Omberg. Via mindre vägar körde jag så småningom ut på E4:an igen och kom efter denna härliga men kalla utflykt hem till en skållhet dusch.