Strax norr om Norrköping finns det lilla samhället Åby, och i utkanten av det finns en drygt sex kilometer lång led i området Dvardala. Härom helgen tog jag bussen dit och genomförde en kortare vandring. Eller halkade runt, kanske är mer sant. För stigarna längs Dvardalaleden var mest täckta av is.
Jag hade visserligen en misstanke om att det skulle vara lite isigt här och där, men de senaste dagarna inför besöket hade kyla och töväder bytt plats om vartannat. Inne i stan hade snön precis regnat bort.
Stora kameran följde med på vandring
Eftersom att jag hade planerat att ta det lugnt runt i Dvardala tog jag med mig min större kamera den här gången, istället för min lilla som annars är en del av standardutrustningen när jag är på vandring.
När jag går med systemkameran brukar jag hålla den i handen, alltid redo att fota. Men nu när det var så mycket is fick jag vackert inse att jag fick förvara kameran i ryggsäcken när jag var i rörelse, för risken att ramla var stor. Jag slant på isen väldigt många gånger. Vid ett tillfälle fick jag gripa tag i en liten men seg trädstam för att hålla balansen.
Vandring för att härda fötterna
Isen till trots var det härligt att vara ute, om än bara för ett par timmar. Jag såg den här korta utflykten i Dvardala som årets första (korta) förberedande vandring inför kommande äventyr i sommar, som är min huvudsakliga säsong för den här typen av aktivitet. Man ska ju vänja in fötterna i god tid 😉
Sträckningen av Dvardalaleden. Jag började vid parkeringen (P:et) och gick moturs tills jag var tillbaka igen.
Isigt värre på stigen i Dvardala.
Isen på stigen flyter ut även på Modergölen. Eller är det tvärtom?
När man kommer fram till Modergölen kan man göra en kort avstickare till en utsiktspunkt. Jag rekommenderar att man tar den. Här blickar jag söderut, tillbaka mot Åby och Norrköping.
Snö i Yxbacken, den närmaste skidbacken här i trakten. Sett från samma utsiktspunkt men med blicken norrut istället.
Is var temat för dagen.
Det är inte lätt att se men den här backen är faktiskt riktigt, riktigt brant.
Även om stigen var isig stora sträckor dök sådana här torrlagda avsnitt upp. Det var skönt att kunna gå utan att vara så spänd och fokuserad.
En liten, liten näbbmus hade sett sin sista stund mitt på stigen. Den låg nog inte kvar länge innan ett annat djur såg till att kretsloppen knöts samman.