Varför trängas inomhus när utomhus är mycket bättre? Barnen kan springa omkring och vuxna kan plocka svamp. Eller bara vara, framför brasan eller med en kopp kaffe.
Friluftsliv och häftiga sportaktiviteter var definitivt ingen del av min uppväxt. Jag och syrran var med på Skogsmulle och grillade pinnbröd när vi var små. En gång på sportlovet i andra klass testade jag längdskidor på gatan utanför hustet. Mycket mer än så var det inte. Och det var ungefär samma för övriga systrar samt mor och far.
Därför är det lite roligt att när vi ses nuförtiden, nu när alla blivit vuxna och äldsta syrran skaffat två egna töser, nästan alltid innebär utomhusaktiviteter. Gärna i skogen. Mer och mer med åren.
Nyligen var vi några i den närmsta släkten som gjorde precis detta. Såg till att alla var friska, sen klädde vi oss för en dag under trädens kronor.
Vissa vaktade korven vid elden. Vissa byggde en koja av pinnar och kvistar.
Vissa gick på svampjakt, mestadels utan någon större framgång.
Vissa passade på att träna spårning med hunden.
Och det var så självklart att vi skulle ut och vara i den fria luften, alla åldrar. Inte sitta inne hemma. Så som det definitivt var för tio år sedan, och åren innan dess.
När man ser hur fint det kan vara i bara en helt vanlig skog, är det kanske inte så konstigt att vi, som individer och som människor, trivs så bra där mellan stammarna?
Den här vinkeln hittade jag faktiskt när jag hade gått bit in i en lite tätare del av skogen för att lätta på trycket. Tur jag hade kameran med mig.
Höstfärgerna var fortfarande här.
Jag älskar att befinna mig i skog som är så fuktig som den var den här gången. Alla färger blir så skarpa och fina på bild.
Det ser nästan ut som lite grövre tändstickor.
Alla små grenar växer neråt, av någon anledning.
Vägen fortsätter in i skogen. Strax innan skymningen kom körde vi bilarna åt andra hållet, tillbaka igen.