En helg med gassande värme gav jag mig ut för att vandra ungefär 45 kilometer längs Sörmlandsleden, från Hälleforsnäs till Katrineholm. Jag såg till att flexa ut lite tidigare på fredagen för att inte behöva stressa första dagen.
Målet var att gå 8-9 kilometer till ett vindskydd vid Mögsjön på etapp 23. Dit hann jag gott och väl och hade den härliga rastplatsen och hela sjön för mig själv hela kvällen. Jag mös och tog sommarens första dopp i det varma vattnet.
Sent på kvällen, vid halv elva, dök ett yngre par överraskande upp, men det var inga problem för oss tre att få plats i vindskyddet.
Våtmarker nordväst om Hälleforsnäs, precis i början av mitt helgäventyr. Sörmlandsleden, etapp 22:1.
Så här härlig kan natthimlen vara när man fotar den från vindskyddet under de få mörka timmar vi har den här årstiden.
Tidig morgon. Mina kängor får stå och lufta i solen med fin utsikt mot Mögsjön, så länge som möjligt innan jag beger mig.
Nästa dag var jag uppe tidigt, sugen på att komma igång på den här turens längsta sträcka på ungefär 2,5 mil. Målet var lilla gölen MyrGryten på etapp 25 och dit kom jag enligt plan men det var tufft och utmanande, även fast jag var hyfsat väl förberedd både fysiskt och mentalt.
Den starka värmen som har varit över Sverige rätt länge nu tröttade ut mig mer än jag hade trott. Samtidigt tog mina väl tilltagna 2 liter vatten slut när jag hade dryga 4-5 kilometer kvar på etappen. Värme och vattenbrist kombinerat med mygg- och flugsvärmar som omringade mig så fort jag kom in i ett stycke skog (och längs etappen var det nästan bara skog, inte särskilt många öppnare ytor) sänkte humöret rejält.
Myggorna gjorde även att jag inte kunde stanna ens för en sekund, bara för att hämta andan – då blev jag biten direkt. Så det blev helt enkelt lite tuffare än jag tänkt mig.
Men även det dåliga har ett slut och jag hittade en plats utan mygg där jag kunde ordna nytt vatten och vila mig innan jag tog den sista biten till etappmålet.
Någonstans i skogen. Just här var jag inte attackerad av myggen och kunde ta en bild av den fina terrängen.
En kolarkoja som man får sova i om man vill, det finns två britsar i den. Men det är kol(…)mörkt och murrigt där inne och inte det minsta lockade en fin sommardag. Inte ens när myggorna jagar.
En gammal eka som gjort sitt för länge sedan. Bara sånt man kan se på en vandring.
Bara åker och skog, inga vägar, bilar eller hus så långt ögat kan nå. Förutom den bondgård som var precis till vänster utanför bild… Fint och rofyllt i alla fall.
Det här var en härlig syn att skåda när jag gått i två mil och var rätt mör. Jag slog mig ner för en lite längre paus och mådde inte det minsta dåligt av att ha det här som utsikt.
Hmm… Den här någorlunda isolerade elledningen skulle man alltså ta sig över med packning och allt.
Tredje och sista dagen hade jag mindre än en mil att gå, en sträcka som jag faktiskt kortade ner ytterligare genom att sikta in mig på en busshållplats där bussen skulle ta mig sista biten till Katrineholm och tågstationen.
Att komma till busshållplatsen gick bra. Däremot såg busschauffören inte mig i tid utan susade bara förbi. Inga större problem i vanliga fall kanske, men vid den här busshållplatsen gick bara en buss varannan timme eller så. Och nu var jag rätt trött på värmen som gassade hänsynslöst, och svetten som rann överallt. Jag längtade efter en dusch. Så vad skulle jag göra? Fortsätta gå? Mina kängor är fantastiska i skog och fjällterräng men definitivt inte skapade för hård asfalt.
Jag stack upp tummen i luften och testade att lifta för första gången i mitt liv.
Bilarna längs mitträckesvägen susade förbi. Tio stycken. Femton. Då hörde jag en tung tuta bakom mig – där kom bussen farandes igen, gestikulerade mot mig. Han hade vänt och kommit tillbaka. Fatta vad glad jag blev! Samtidigt körde faktiskt en bil in för att svara på min tumme, men då var jag redan så inställd på bussen som hade åkt upp på en närliggande väg för att vända och hämta mig, att jag vinkade vidare bilisten. Stort tack dock till dig okända person som var villig att hjälpa en vandrare i nöd!
När jag efter en tidsrymd som faktiskt bara varat i kanske 2-3 minuter klev på bussen var jag bara tacksam att han hade vänt tillbaka. Överlycklig kunde jag äntligen sitta i några minuter, innan jag bytte färdmedel i centrala Katrineholm och tog tåget sista biten hem.
Nu när jag återhämtat mig efter den pärsen har jag sett till att beställa en Thermacell som går att hänga på sig, så jag inte behöver gå i några hemska myggmoln i framtiden. För trots den här pärsen så vill jag ut igen!
Längs Sörmlandsleden finns ofta olika naturliga källor som man kan hämta vatten ifrån. Absolut vanligast är att man hissar upp vatten från en brunn som varierar i storlek från allt från 20 cm i diameter till uppåt en meter. Men här kommer faktiskt vattnet rinnande vi en kran, tack vare självtryck från berget ovanför. Det var galet härligt att få fylla vattenflaskorna här.