Helags: 2/4
Helags glaciär är Sveriges sydligaste och den första jag har besökt. Sabina, Dimva och jag började vandringen uppåt efter att ha vilat ett par timmar sedan framkomsten till Helags fjällstation. Vi räknade med att det skulle ta oss ungefär fyra timmar upp och ner och vi gissade rätt bra: efter ungefär 4,5 timmar var vi åter på platt mark.
Vi tog det rekommenderade vänstervarvet upp; på den sidan är glaciären inte lika brant så man håller flåset nere ett tag till. Vatten finns en god bit upp också så det gick lätt att fylla på vattenflaskan vid behov. Så småningom kom så snön och stenar och klippigt underlag. Det gjorde det lite svårare för Dimva att ta sig fram men eftersom hon hade klarat av Blåstöten, som ändå var värre, så fortsatte vi uppåt.
Efter ungefär 2,5 timme nådde vi äntligen toppen och jag kunde konstatera att det stupade verkligen rakt neråt – långt neråt – och att det bara vara att lägga sig mot kanten om man ville se.
1797 meter över havet åt vi lite nötter för att fylla på med energin, och så smuttade vi lite ur Sabinas medhavda plunta. Innan vi påbörjade den brantare nedfarten på andra sidan skrev vi en hälsning i gästboken.
På väg upp mot toppen. Vi räknade med att det skulle ta cirka fyra timmar att komma upp och ner. Vi fick nästan rätt; ungefär 4,5 timmar tog det totalt. Vi gick på den vänstra sidan och den lite brantare högra sidan ner.
Under en vandring, särskilt om den går uppåt, måste man stanna lite då och då för att andas och beundra utsikten. Här tittar vi inåt mot glaciären, där smältvatten bildar en liten sjö.
Maffig utsikt mot öster. Det är där bortifrån någonstans som vi kom.
Rösena hjälpte oss att ta den bästa vägen upp. Här börjar även snön.
Predikstolen är ett grannberg till Helags glaciär och ser rejält mäktigt ut.
Vi närmar oss toppen sakta men säkert. Här ser man tydligt hur det sluttar lodrätt neråt. Det är längs kammen som går där borta vi kommer gå på vägen ner sedan.
Här stupar det rakt ner; jag ligger på mage och fotar men det är ändå svårt att se hur brant det verkligen är.
Uppe på toppen! Det vi på långt avstånd trodde var en person var i själva verket denna konstruktion. Vi gissar att det är en väderstation.
Dimva får lite välbehövlig massage.
Sabina kikar ner. Det är högt och brant. Vid toppröset till vänster lade vi varsin sten för att bidra till rösets storlek.
Gästboken är välinpackad, som sig bör om den ska ligga kvar på toppen av en glaciär och klara sig i alla väder.
Självklart lämnade vi en liten hälsning.