Blåstöten: 2/3
Min första natt i tält på närmare en livstid var en kall upplevelse: sovsäcken var helt enkelt alldeles för tunn och så sjönk också temperaturen under natten mer än jag tänkt mig – mot nollan. Men när de kyligaste timmarna var över sov jag ändå gott. Sabina hade en säck som skulle klara -13 grader så för hennes del var det varmt och gott…
Efter en god grötfrukost vad det dags för mig, Sabina och Dimva att börja vandringen uppåt mot vår första och högsta topp: Blåstöten 1332 meter över havet. Vårt base camp borde ha legat på cirka 900 möh så vi hade en stigning på cirka 430 meter att se fram emot den närmsta kilometern.
Väl på toppen av Blåstöten var planen att gå österut mot Fjälländan cirka 1260 möh och slutligen Uggarna 1130 möh tillbaka åt väst-sydväst. Efter Blåstöten blev det alltså bara enklare och enklare.
Planen gick som önskat, även om Blåstöten var mycket stenigare än vi trott. Det blev lite klurigt framför allt för Dimva att ta sig fram – hon är en 13 år glad men gammal hund med artrit så vi fick ta det försiktigt för hennes skull, men hon klarade det galant!
Äntligen var vi uppe på kalfjället, på väg mot toppen av Blåstöten. Jag kunde snart konstatera att jag trivs bättre med att vandra på kalfjället än i skogsterräng – det är ju på kalfjället man har all utsikt!
Renar med fina horn spanar in oss. Det fanns gott om renar på fjället – och i skogen som vi skulle erfara kommande natt.
Utsikten kan man inte klaga på.
Toppröset visar var den högsta punkten är. I det här fallet på Blåstöten 1332 meter över havet.
En glad hund på toppen av Blåstöten. Trots massvis med spetsiga stenar klarade hon att ta sig upp.
Selfies på toppen av Blåstöten. Jag och syrran måste ju ha bildbevis på att vi varit där!
Från Blåstöten var det lätt att se nästa topp vi skulle till: Fjälländan, cirka 1260 meter över havet så det var lätt nedförsbacke nästan hela vägen dit.
På väg tillbaka mot base camp. Efter fyra, fem timmar på Blåstöten, Fjälländan och Uggarna var det dags att vända tillbaka mot tältet.