När jag nyligen gick mellan Torshag och Lövsjön överraskades jag av att det var jobbigare än jag tänkt mig och efter bara 15 kilometer satte jag nattläger den första vandringsdagen. Visserligen ökade jag på distansen dag två men jag tyckte ändå inte att jag hade presterat riktigt så mycket som jag ville testa att göra.
Så jag åkte till Katrineholm och gick längs Sörmlandsleden. Första dagen räknade jag med att gå ungefär 22-23 kilometer och lite kortare dag två och ta en buss sista biten till tåget, för att inte komma hem till Norrköping allt för sent på söndagen.
Det blev som jag tänkt fast bättre, kan man säga.
Dag ett landade på dryga 24 km, dag två på runt 18. Men det coola enligt mig var att jag tog sträckan dag två på bara 4,5 timme. Inklusive pauser. Det var inte alls tanken men jag var klar att börja vandra vid klockan 7.30 på söndagsmorgonen och eftersom jag nu gick tillbaka samma väg som jag kom hade jag inte längre ”upptäckarögonen” på mig. Farten blev därför rätt hög.
Efter 5-6 kilometer insåg jag att jag borde kunna hinna med en buss kl 12.30, om jag höll farten uppe. Alternativet var att sakta ner rejält och invänta nästa buss som inte gick förrän vid 16-snåret.
Eftersom jag är som jag är så pinnade jag på och var framme vid bussen en halvtimme innan.
Den allmänna filosofin kring vandring just nu är att man ska ta det lugnt och njuta, fokusera på att upptäcka och ta in sin omgivning. Jag försöker följa det lite då och då men det verkar helt enkelt inte vara min grej. Jag njuter galet mycket när jag kommer fram, men har nog helt enkelt lättare att njuta när jag känner att jag gjort ett väl genomfört dagsverke först.
Tur att skogen är stor och har plats även för de av oss som har lite mer fart i benen.