Första gången gick bra så därför var jag pepp att återanvända upplägget och anordna ett nytt tillfälle att träffa andra sociala ensamvandrare. Den här gången fick det bli en vandringsträff vid Bredsjön längs populära Sörmlandsleden. Sju urtrevliga vandrare dök upp och på ingen tid alls var det som att vi hade känt varandra hur länge som helst.
I ett försök att träffa andra vandrare som redan har vanan inne bjöd jag tidigare i somras in till en vandringsträff i skogen. Upplägget då gick ut på att var och en själv tog sig till det utpekade nattlägret, vilket den gången var vindskyddet vid Mögsjön cirka nio kilometers vandring från Hälleforsnäs tågperrong (det är verkligen bara en perrong, något stationshus finns inte).
Jag ville hitta likasinnade: vandringsfolk som redan har koll på övernattning utomhus och som tycker om att socialisera med nya bekantskaper. Sociala ensamvandrare, på många sätt.
Den gången lyckades jag locka ut två personer, en kille från Västeråstrakten och en kvinna från norr om Stockholm. Totalt tre glada sociala ensamvandrare blev vi den gången och det var supertrevligt.
Bjuder in till vandringsträff vid Bredsjön
Efter en fantastisk semester och roadtrip med massor av sommaräventyr 2022 var jag nu alltså sugen på att bjuda in till en ny vandringsträff. Den här gången utsåg jag vindskyddet vid Bredsjön längs etapp 16 av Sörmlandsleden till nattläger.
Precis som förra gången hade jag ett antal kriterier för den utvalda platsen:
- Inte för nära civilisation och parkeringsplatser, så att man faktiskt behöver vandra en bit för att komma fram.
- Möjlighet till övernattning i tält och hängmatta.
- Vindskydd för extra sovplatser men även väderskydd vid behov.
- Närhet till sjö, både för tillgång till färskvatten och för att det är fint och en nog så viktig del av hela upplevelsen.
- Tillgång till dass i fall vi blir några stycken, för att ”garantera” att behoven hanteras korrekt i skogen.
- Anlagd eldstad för säker brasa.
God uppslutning vid vandringsträff vid Bredsjön
Bredsjön ligger längs en mer frekventerad del av Sörmlandsleden och geografiskt närmare Stockholm än Mögsjön så jag var rätt säker på att det borde kunna ansluta några fler den här gången. Och så blev det.
Jag hade inte ens hunnit parkera bilen vid Skottvångs gruva innan kvinnan från förra tillfället vid Mögsjön kom traskande, så vi slog följe de sju kilometrarna till nattlägret vid Bredsjön.
Väl där mötte vi upp en annan man som precis anlänt och innan mörkret föll var vi totalt sju sociala ensamvandrare vid vindskyddet, vilka var och en anlände från lite olika håll.
Vissa sov i tält, vissa i hängmatta. En tjej körde riktigt lättviktsvandring och sov under en tarp. Jag sov under tarp en del förut, innan jag köpte tält och kände mig nu smått sugen att göra det igen. Jag får dock se om det blir av. Tarp är på ett sätt krångligare (men det handlar nog mest om vana) men är smidigare och betydligt lättare på andra vis.
Samtal långt efter att mörkret fallit
Vi sju i sällskapet satt uppe och snackade till långt efter solnedgång. En tjej var som Skalman och plockade upp än det ena, än det andra från packningen.
Inte minst ljusslingan som lades på bordet och lyste upp samtalet uppskattades av oss alla.
Så småningom insåg vi att det var dags för var och en att krypa in till sitt.
Från min lägerplats kunde jag inte bara se månen som sken skarpt utan även fånga ”Skalmanvandrarens” tält: ett Hilleberg Niak vilket är precis samma som mitt eget och som jag älskar.
Fångar den arla morgonen vid Bredsjön
Jag försöker alltid komma ihåg att ta med mig kameran när jag går upp för min morgontoalett, helt enkelt för att ljuset den tiden på dagen brukar kunna bjuda på lite extra vackra vyer. Den här morgonen var inget undantag.
Jag passade på att fota min vandringsgrannes fina tält igen, som ju alltså är likadant som mitt eget.
Här håller dimma, eller möjligen dagg, på att lätta från marken.
Och här dansar det på vattenytan över Bredsjön.
Samlas för frukost
Så småningom samlades vi alla i sällskapet till en gemensam frukoststund. Därefter valde en del av oss att vandra tillsammans tillbaka och kunde på så sätt dra ut på avskedet lite till. Det kändes som att vi hade känt varandra hur länge som helst.
Jag kunde inte ha önskat mig ett bättre sällskap till vandringsträffen och att nu skiljas från dessa människor kändes smått bisarrt. Skulle vi aldrig ses mer?
Verkar vara ett kul initiativ.
Om jag kan – och det blir fler träffar – kanske jag dyker upp…
Det blir det, och numer är vi flera i gänget som bjuder in. Gå gärna med i Facebook-gruppen Vandringsvänner, där både jag och många andra anordnar vandringar och träffar. Just mina aktiviteter brukar jag även bjuda in till via mitt Instagramkonto – Prnlla – så följ mig där och du vill. Det är så kul att träffa andra vandrare, kanske ses vi!