Det är som att det är en naturlag att de människor man möter under en vandring är trevliga. Jag har i alla fall nästan aldrig haft annat än härliga samtal med andra som också är ute på tur, så även dessa sista semesterdagar när jag gav mig på vad jag önskade skulle bli en mer utmanande vandring längs Sörmlandsleden, med start i Katrineholm och nästan hela vägen hem till Norrköping.
Efter mer än fyra veckor på vift runtom i Sverige: Öland i öst, Sylarna i väst, Vadvetjåkka i norr, Österlen i söder och massor däremellan, var jag åter tillbaka i min älskade lägenhet i Norrköping. Men tryckande högsommarvärme gjorde lägenheten till en bastu och jag hade fortfarande flera dagar kvar på semestern. Så efter att ha fått någorlunda ordning på packningen efter mer än en månads roadtrippande lät jag bilen stå och tog jag tåget för ett sista äventyr.
Nu skulle jag vandra de drygt sex milen från Katrineholm till Strömsfors vägkors strax norr om Norrköping, för att där ta en buss sista biten hem.
Sen skulle semestern faktiskt vara slut och jag skulle inte kunna välja på annat än att hålla mig hemma.
Min vandring från Katrineholm till Strömsfors i korthet
Men nu var det dags för vandringsäventyr!
Jag planerade att följa Sörmlandsleden, ungefär etapp 27–31, i princip hela vandringen. Först några kilometer från målet i Strömsfors skulle jag vika av och följa bilvägen fram till Strömsfors.
| Dag | Från | Till | Distans | Etapp |
| 1 | Katrineholm, Knorranvägen | Hönstorpssjön | 22 km | 27–28 |
| 2 | Hönstorpssjön | Björnsjön | 30 km | 28–31 |
| 3 | Björnsjön | Strömsfors | 10 km | 31–31:1 |
Efter en tågresa till Katrineholm, följt av en busstur till Knorranvägen, startade vandringen.
Jag ville pressa mig lite och valde medvetet att låta dag två bli rätt lång.
Delvis upprepning av annan vandring längs Sörmlandsleden
Det här var inte första gången jag startade en vandring vid Knorranvägen. Det har hänt åtminstone två gånger tidigare. En gång för att övernatta vid vindskyddet vid Hönstorpssjön och gå tillbaka igen nästa dag, och en gång för att vandra ännu längre än vad som var planen nu; ända bortanför Kolmårdens djurpark, en sträcka på lite mer än 7 mil, och därifrån ta mig hem till Norrköping igen.
En bit in på turen passerar man igenom denna fina sänka. Någon rest av mänsklig byggnation är det men jag vet inte vad. Kanal eller en smal väg kanske. Sänkan kommer efter några kilometers vandring, strax norr om väg 52 vilken snart skulle passeras.
Väg 52 är en 2:1-väg där bilarna kör i full fart så det gäller att ha koll på trafiken vid överfarten.
Söder om väg 52 kommer man in i ett litet naturreservat och mot slutet av den finns den här platsen, utmärkt för en paus. Nytt för den här gången var att det rätt slitna bänkbordet till höger fått tillökning av en yngre förmåga till vänster.
Kallkällor med vatten finns på många ställen längs Sörmlandsleden. Dock är vissa källor mer osäkra än andra vad gäller vattentillgången, särskilt så här sent på sommaren och efter längre torrperioder. Jag hade i bakhuvudet att den här källan vid Skirtorpsmossen kunde vara opålitlig, vilket visade sig stämma. Endast ytterst små och få droppar trängde fortfarande upp ur marken och rann ner längs röret. Det var inte värt att vänta på att flaskan skulle fyllas, då hade jag blivit stående länge.
Jag var dock inte orolig, jag visste att jag skulle passera byn Forssjö och Forssjösjön senare och där hade jag fyllt på vatten och pausat de andra gångerna.
Paff över rastplatsen som blivit restaurang i Forssjö
Men när jag kom fram till Forssjö var ”min” rastplats inte den övergivna lilla udden ut i sjön som den varit förut, nu hade full restaurangverksamhet flyttat in. Att sätta sig för en rast var det inte tal om och jag blev så paff att jag inte kom mig för att fråga i restaurangen om jag fick ta lite vatten direkt från en kran hos dem, vilket säkert hade varit helt okej. Jag gick bara vidare.
Samtidigt började vattenflaskan bli tom, solen hettade och jag hade några timmars vandring kvar till nattlägret. Jag började hushålla med vattnet.
Strax söder om Forssjö slingrar sig stigen igenom att väldigt litet område skog men efter att jag hade kommit en bit längre än halvvägs var jag tvungen att vända: ett plockepinn av fallna träd gjorde det omöjligt att ta sig fram. Istället gick jag tillbaka och följde jag en närliggande väg som jag visste att stigen skulle komma ut på en bit längre bort.
När jag kom fram till den platsen kunde jag se en informationsskylt som rekommenderade vandrare att inte gå in i skogsområdet på grund av fallna träd till följd av granbarkborreangrepp. Det var så dags att få veta det då…
Nåja. Ingen skada skedd. Sannolikt hade det suttit en skylt i andra änden av skogsområdet också men kommit på villovägar.
Sedan följer leden en grusväg en bit. Till höger finns en kohage och en ek jag tänker på som Sparbankseken. Jag tror du förstår varför.
Kallkälla fortsätter leverera trots kalhygge
Jag fortsatte min vandring i hettan och började nu längta efter en vattenkälla några kilometer bort som alltid varit välfylld förut.
Baserat på tidigare besök vid källan mindes jag det som att man svängde av leden och följde en liten stig in och ner i mörk skog.
Men när jag nu vek in på stigen emot kallkällan gick jag emot ljuset istället för mörkret. Skogen var borta. Bara kalhygge och fällda träd. Antagligen på grund av granbarkborren. Men kallkällan såg jag inte till. Var den också borta? Dold under en hel hög av stockar? Uttorkad?
Rejält törstig gick jag runt på kalhygget och kände mig allt annat än positiv.
Men då, äntligen, såg jag källan. Den fanns kvar. Men fanns det vatten? Och var det drickbart?
Tack och lov – det fanns både rejält med vatten och det smakade lika mycket skog som det gjort de tidigare gångerna. Skrolla ner lite i det här blogginlägget så ser du hur skogen runt kallkällan såg ut i maj för två år sedan.
Sorgsen över att skogen huggits ner men glad över att ha fått nytt vatten vilade jag en stund innan jag fortsatte.
Badar och umgås vid Hönstorpssjön
Nu hade jag inte långt kvar till vindskyddet vid Hönstorpssjön där jag skulle tillbringa natten. Jag visste också att det finns en fin liten badplats alldeles i närheten och jag var taggad för bad, jag hade till och med en bikini med mig.
Framme vid Hönstorpssjön hade ett yngre par redan hittat till badplatsen. Vi tre hade dock inga problem att samsas om utrymmet och vi kunde alla både bada, sola och snick-snacka resterande timmar av kvällen innan solen gick ner.
Det visade sig att det här var deras första egentliga vandringserfarenhet, vilket förklarade den omfattande och tunga packning de hade med sig. Jag hjälpte dem gärna att lätta lite på vikten när de bjöd både på vin från en medhavd bag-in-box, och på bullar gjorda på färdig pizzadeg, gräddade i trangia-köket.
Paret hade dessutom burit med sig ett av de mest udda tält jag någonsin sett, ett slags ”dragspelskupoltält” från Fjällräven som någon av dem hade lånat av sin mamma, vilken i sin tur hade köpt det någonstans på 70- eller 80-talet. Det är lite svårt att se på bild men det är allra minst ett 4-manna tält, möjligen mer. Och astungt enligt paret, vilket jag lätt tror på.
Med paret intog sitt palats till tält för natten passade jag på att bre ut mig i vindskyddet och njuta av solnedgången från första parkett.
Spontan förmiddagsfika med tältande konstnär med katter
Nästa dag fortsatte med fint väder. Jag var tidigt iväg, innan paret hade vaknat, men jag hann inte många kilometer innan jag slog mig ner och pratade med en svenska som slagit upp ett litet tält vid sjön Viggaren och hade med sig både katt och kattungar. Hon visade sig ha rötter i trakten och hade blivit utkörd dit kvällen innan av sin pappa eftersom hon så gärna vill ut med tältet och katterna en stund. Annars bodde hon numer i Norge där hon arbetade som konstnär.
Jag hade gärna stannat längre men kände samtidigt att jag ville vidare så efter en fascinerande pratstund och en del kattmys fortsatte jag.
Stora delar av skogarna här i Sörmland befinner sig i olika stadier av tillväxt igen, efter att ha huggits ner. Det är vanligt att man lämnar lite högre trästockar som på bilden, där ledmarkeringen syns tydligt.
Vill ge mig på en mer utmanande vandring längs Sörmlandsleden
Anledningen till att jag startat tidigt och hetsade mig framåt var att jag vill utmana mig lite idag genom att gå en ganska lång distans. Runt tre mil var planen. Egentligen är det för långt för att vara trivsamt och även om det händer ibland tycker jag att runt 22-25 kilometer är mer lagom.
Men nu ville jag som sagt pressa kroppen.
Fyra nyfikna får spanade i mig. Trots min vilja att traska på var jag tvungen att sakta in här.
Jag tror att alla som passerar här fotograferar den här skylten. Det är liksom svårt att låta bli.
Efter kanske lite mer än en mils vandring från starten vid Hönstorpssjön var jag framme vid Fagerön där jag både såg till stanna för lunch och ett svalkande dopp i sjön Näsnaren.
Fler än väntat övernattar vid Björnsjön
Ytterligare en knapp mil senare var jag framme vid fina Vikitteln. Här blev det åter matpaus och dessutom en powernap. Nu hade jag gått lite mer än två mil och det började kännas i kroppen. Jag funderade en minut på om jag skulle stanna vid Vikitteln för natten istället. Men det var fortfarande flera timmar kvar innan sena kvällen och jag ville gärna genomföra min utmaning. Dessutom visste jag att det var himla fint vid Björnsjön också, där jag planerade att övernatta.
Så jag fortsatte.
Efter ganska exakt tre mil var jag plötsligt framme. Jag hade trott att det skulle vara folktomt vid Björnsjön dels då den ligger lite svårtillgängligt vad gäller bilvägar, dels för att dass saknas och dels för att Vikitteln en bit bort är mer ”generös” till ytan och dessutom har en parkering relativt nära.
Istället visade det sig att tre andra sällskap redan befann sig vid Björnsjön; två par i varsina tält och ett par som skulle övernatta i vindskyddet.
Vindskydd fylls av ännu ett trevligt vandringssnack
Efter dagens långa etapp var jag inte redo att fortsätta utan fick helt enkelt kasta visionen om ensamhet åt sidan. Men som vanligt när man träffar folk ute på det här viset så är samtalen nästan undantagslöst trevliga, och så även nu.
Jag hängde med paret i vindskyddet tills det var dags för natta. Då åkte tältet upp en bit bort.
Den här natten skulle ett stort meteorregn passera över himlen och vädret var så pass fint och stabilt att jag lät båda tältdörrarna vara helt undanrullade. Tanken var att jag igenom myggnätet skulle kunna spana på meteorerna inifrån tältet. Men jag somnade nog efter fem minuter, helt slut.
Ömsom snårigt, ömsom kalhugget längs Sörmlandsleden
Sista morgonen. Fortfarande fint väder och nu hade jag bara en mils vandring kvar av det här äventyret.
Trots att jag så här i efterhand lättare minns de positiva delarna av vandringen finns det också ofta några mindre roliga delar som man också måste klara av. Som när stigen går igenom väldigt uppvuxen, tät buskliknande skog.
Jag försökte fota sådan trist buskskog här men tycker att det snarare ser rätt mysigt ut på bilden, inte alls lika tät och svåröverskådlig som den kändes där och då.
Spår av kalhyggen var återkommande, egentligen gick jag nästan hela tiden igenom skog som var i någon fas av återväxt. Här måste hygget ha skett relativt nyligen, tidigare i år eller förra året, eftersom det inte fanns någon högre växtlighet alls.
Men när skogen snarare består av tallar på berg får den ofta stå kvar i fred och bli så här fin.
Med några kilometer kvar var det dags att lämna Sörmlandsleden och följa gamla E4:an bort till Strömsfors vägkors och busshållplatsen där. Den sträckan var helt klart den tråkigaste på hela turen men jag var beredd och kunde stoppa ett par hörlurar i öronen och slå på musik.
Bra musik gör nästan allt lite bättre.
Sommaren 2022 gjorde jag en roadtrip genom Sverige för att vandra och besöka platser, städer och mysiga platser från norr till söder. Jag sov hos vänner eller familj längs vägen, annars i tält men även ett par nätter på hotell. Du hittar alla årets blogginlägg under taggen sommaräventyr 2022.
Vill du inspireras ännu mer gjorde jag även en roadtrip 2021.