Det sydöstra hörnet av Skåne utgörs av det område som kallas Österlen. Här har jag hört att det ska vara vackert men jag hade aldrig varit där förut. Förrän nu. Ett besök till Havängsdösen, Stenshuvud nationalpark, en kik på Glimminge hus från utsidan och en färd som nästan tog mig till Ale stenar gav bara mersmak.
I god tid innan övriga övernattare vid Vantalängan hunnit vakna var jag redan på väg, redo att starta dagen. Planen var grov: upplev Österlen.
Visserligen hade jag nu befunnit mig i det område som betraktas som Österlen sedan min dagsvandring under gårdagen. Men det var knappast tillräckligt. Havskusten verkade vara en rimlig riktning att styra kosan emot och snart hade jag parkerat vid en ännu nästan folktom parkering vid Haväng.
Besöker Havängsdösen vid kusten
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra här men en informationsskylt talade om att någon slags gammal grav skulle finnas bara en kort bit bort, nära stranden.
Strax kunde jag skåda den på en höjd vid havet: Havängsdösen.
Havängsdösen är en stenkammargrav från yngre stenåldern och har nu hunnit bli cirka 5500 år gammal.
Efter den här mikroutflykten var det dags att skaffa ett lite större mål för dagen. Inte långt bort fanns Stenshuvud nationalpark. Det lät som en bra idé.
Förvirrad över kostnaden för nationalparkens parkering
När jag närmade mig huvudentrén kantades den smala, slingrande vägen av hemmasnickrade skyltar som aviserade ”parkering 50 kr” lite här och där. Och när jag strax faktiskt kom till vägs ände, tillika parkens huvudparkering, stod två allvarliga väktare på var sida och tittade noga på mig när jag körde in på parkeringen.
Jag funderade på om jag missat en avgiftsskylt någonstans? Jag hade aldrig tidigare varit med om att parkeringen till en nationalpark kostat pengar, ej eller hade jag varit med om en sådan kontroll av trafikflödet.
Men personal på plats kunde lugna mig. Parkeringen var gratis.
Följer norra stigen i Stenshuvud nationalpark
Jag hämtade en informationsbroschyr vid Naturum med en nationalparkskarta i och bestämde mig snart för att den gula Hälleviksslingan (4,2 km), med avstickare till Stenshuvuds högsta punkt, var ett bra val.
Rundan tog mig längs kusten norrut.
Här gick jag på steniga stigar i gränslandet mellan skog och blockstensstrand.
En fyr syntes plötsligt mellan grenarna, lämpligt nog döpt till Stenshuvud fyr.
Framme i de norra delarna fanns ett gammalt arboretum, än mer försakat än Arboretum Norr som jag besökte utanför Umeå någon vecka tidigare.
Värdträdet kvävs sakta, i enlighet med naturens gilla gång.
Beskådar utsikten från toppen av Stenshuvud nationalpark
Här uppe vid arboretet svängde leden runt och gick åter söderut. Snart var det dags att vika av och följa en annan stig brant uppåt, för att komma till högsta punkten i Stenshuvud nationalpark.
Snart var jag framme och kunde skåda ut över land och hav. Vackert. Här uppe fanns tre skyltade utsiktspunkter precis nära varandra men denna, som jag tror var Södra fornborg, var den helt klart bästa.
Avstår besök i både Glimminge hus och till Ale stenar
Så småningom var jag åter tillbaka vid utgångspunkten, lagom till lunch. Alltså hämtade jag köket, lite mat och annat i bilen och hittade mig en plats i solen men i lä från vinden och fyllde på magen.
Nu hade jag sett mer av Österlen men jag var inte klar. Hoppade i bilen och fortsatte färden, nu emot Glimminge hus.
Men nu när klockan var mitt på dagen var det också fullt av andra turister. Jag orkade inte trängas under ett besök innanför de snygga murarna och gick därför aldrig in.
Naivt nog tänkte jag att jag kanske kunde picknicka vid Ale stenar. Men där var det ännu värre med besöksmängden. Det stod till och med parkeringsvakter och dirigerade trafiken vilket var ett väl så tydligt tecken på att själva besöksmålet skulle vara knökat.
Jag körde vidare även därifrån.
Upplever inte Österlen tillräckligt
Jag hade inga direkta bilder av hur Österlen skulle te sig men jag tycker att det jag fick se stämde väl med den generella positiva beskrivning av området som vackert.
Långsträckta vyer över åkermark.
Böljande kullar, grönskande träd och gamla hus.
Jag kände allt mer att landskapet inte upplevdes tillräckligt genom att bara köra igenom det, sittandes i en bil. När man vandrar kommer man mycket närmare. Alltså bestämde jag där och då att jag ska återvända nästa år, gärna lite före sommarsäsongen, och ta mig an hela Österlen på strax under 20 mil. Då borde jag kunna mättas. Utan att trängas.
Sommaren 2022 gjorde jag en roadtrip genom Sverige för att vandra och besöka platser, städer och mysiga platser från norr till söder. Jag sov hos vänner eller familj längs vägen, annars i tält men även ett par nätter på hotell. Du hittar alla årets blogginlägg under taggen sommaräventyr 2022.
Vill du inspireras ännu mer gjorde jag även en roadtrip 2021.