En fördel med att ge sig ut på vandring den här tiden på året, innan säsongen kommit igång ordentligt, är att det är betydligt lugnare och skönare längs stigen i skogen. Jag körde till entré Lövö i Store Mosse nationalpark och fick några härligt rofyllda timmar med solen som försiktigt värmande sällskap.
Store Mosse nationalpark ligger en knapp timme söder om Jönköping och brukar beskrivas som södra Sveriges största mosse. Jag besökte mossen i somras men på grund av vädret; ett ihållande hällregn, blev det inte mycket mer än ett besök till Naturum i närheten av huvudentrén samt kik på en utsikt ifrån en järnvägsbro, innan jag körde vidare.
Till entré Lövö, Store Mosse nationalpark, och vidare runt
Men nu vad jag sugen på att upptäcka mer. Då i somras kom jag i samspråk med en personal på Naturum och hon tipsade mig om en led i parken som hon menade var den bästa om man ville uppleva mossen. Den sträckan tog jag idag.
Till skillnad mot då parkerade jag nu bilen vid entré Lövö, i södra delen av Store Mosse nationalpark. Sedan gick jag i en slags smalmidjad åtta-form ett varv över mossen.
Jag gillade rätt omgående skogen som inledde vandringen. Faktiskt redan innan jag ens kommit fram med bilen. Grusvägen den sista biten fram till parkeringsplatsen var otroligt mysig att köra. Träden kröp riktigt nära bilen längs vägen. Det var som att man låtit en vanlig vindlande skogsstig blivit bara precis så bred att en bil får plats, inte mer.
Vältrafikerad vandringsled från Lövö i Store Mosse nationalpark
Ibland ser man saker i skogen som får en att stanna till av pur förvåning. Vilket var precis vad som hände idag när jag upptäckte att leden var – dubbelfilig.
Aldrig har jag sett dubbla spångar förut. Okej, det kanske fanns i närheten av Abisko längs Kungsleden men där är hela stigen hur bred som helst och en av Sveriges absolut populäraste vandringsleder, så det är inte lika förvånande.
Vandringen fortsatte igenom tallskog längs en bred, mjuk och vindlande stig.
Jag trodde jag skulle vandra betydligt mer över själva mossen men skogen var himla mysig så det var definitivt inget nerköp. Särskilt inte eftersom solen strålade så fint mellan trädstammar och grenar.
Anländer till den stora mossen
Efter fem kilometer kunde jag till slut skåda mellan grenarna att naturen ändrade karaktär. Nu var jag nära.
Och som i ett trollslag var jag ute på den öppna mossen. Den överdimensionerade bänken var strategiskt placerad för att ge fin utsikt över vidderna. Den var allt för lockande för att jag inte skulle slå mig ner en liten stund och värmas i solen.
Från bänken har man utsikt över till Timmerö, som skogsområdet mitt på myren kallas. Där ska det tydligen vara mysigt att tälta men den här gången hade jag inga planer på det. För att ta sig dit får man hoppa på tovorna, det finns inga spångar till skogsön.
Jag älskar dessa karga vyer.
Från och med nu hade jag ett par kilometer av nästan snörrät, platt och spångad led över mossen framför mig.
Här ute på den öppna ytan värmde solen skönt, något som inte var lika kännbart i skogen. Termometern visade på kanske 2-3 plusgrader den här tiden på dagen (varmare i solen, såklart) men det var inte tillräckligt för att smälta det tunna lager is som fortfarande låg på alla öppna vattenytor.
Så snart det blivit lite varmare kommer jag byta till vandringsskorna Altra Lone Peak. Men än så länge föredrar jag kängorna. Varmare och vattentäta som de är.
Dagens spontana chock-stopp nummer två var det här tvillingträdet. Så fint symmetriskt. Får mig att tänka på ett hjärta.
Åter vid Lövö, Store Mosse nationalpark
Efter lite mindre än 13 kilometer var jag tillbaka där jag började, vid huset på Lövö i Store Mosse nationalpark.
Storstugan går att hyra för övernattning om man vill. Efter ytterligare 300–400 meter var jag även framme vid bilen.
Som nästan alltid hade jag missbedömt vandringen och var klar betydligt tidigare än jag tänkt. I den mån jag nu tänkt så noga. Så jag tog bilen och körde till Kittlakull där jag gick upp och fotade från samma tågbro som jag gick upp på förra året. Man kan väl säga att det är viss skillnad på frodigheten då och nu…
I somras i juli var det så här grönt och fint.
Idag var det svårt att se några färger alls.
Den bästa tiden för ett rofyllt besök är nu
Trots den lite småkyliga dagen och att det bara är mars än så mötte jag fler människor än jag trodde ute på min tripp. Det, i kombination med hur bred leden var, säger mig att den måste utgöra värsta motorvägen på riktigt när det väl är säsong. Inte minst av den anledningen är jag glad att jag genomförde det här besöket idag. Lugnet och naturen jag fick uppleva tror jag bara blir mer sällsynt ju närmare sommaren vi kommer.
Så passa på att åka dit så snart som möjligt om du är pepp på mossen.