Naturen är ofta en härlig plats att befinna sig på. Det vet vi redan. Men det finns stunder när naturen liksom bjuder till lite extra, gör att vistelsen blir mer av allt. Precis så kändes det när jag förra helgen besökte Sjöskogen naturreservat utmed Sörmlandsleden för lite glöggmys tillsammans med andra friluftsmänniskor. Och i efterhand insåg att jag nästan ofrivilligt utsatts för härlig skogsterapi…
Samlas, dricka glögg, övernatta och vandra lite dagen efter. Så var upplägget när jag medverkade på en glöggvandring förra, och första, gången 2018. Det är en kvinna som gärna vandrar längs Sörmlandsleden som årligen brukar utse ett lagom avlägset vindskydd där diverse löst vandringsfolk, som jag, får delta under eget ansvar så att säga.
Anländer till Sjöskogen naturreservat i tid för skymningsfoto
Förra gången jag var med anlände jag inte förrän på kvällen, när mörkret fallit sedan flera timmar. Den här gången ville jag komma fram tidigare för att hinna fånga skymningen med kameran. Och det lyckades jag verkligen med.
Jag kom fram till parkeringen 900 meter från vindskyddet en dryg halvtimme före solnedgången. Värdinnan med partner ankom samtidigt så vi gjorde sällskap längs den handikappanpassade stigen ner till vindskyddet i Sjöskogen naturreservat.
Den redan nedåtgående solen kastade ett vackert ljus över vindskyddet.
Vindskyddet ligger fint placerat med utsikt över vattnet och Östersjön, precis så som jag älskar att ha det.
Sjöskogen bjuder på absolut närvaro
Veckorna innan har det varit kallt här i trakten med som lägst neråt minus 16 grader. Nu hade det tinat och frusit på om vart annat under några dagar.
De skiftande temperaturerna innebar just den här kvällen att en lätt dimma flöt runt ovan på vattenytan, tillsammans med ett antal svanar som betade i de grunda vikarna.
Jag tycker den här bilden på svanen som står på huvudet är så charmig.
Dimman och svanarna i kombination med det blåa ljuset från skymningen, vindar som höll sig stilla och den tystnad som rådde så långt från större vägar och trafik bjöd på ett nästan obeskrivbart ljudlöst lugn.
En käftsmäll av absolut närvaro, ro och stillhet, som jag beskrivit det på min Instagram.
Njuter av att bara vara i Sjöskogen naturreservat
Jag är långt ifrån en yoga-person, det är inte min grej att stre-e-etcha och a-a-anda-a-as så där. Och jag misstänker att jag inte har problem med avslappning eftersom jag i det momentet av ett yogapass mer än en gång vaknat av att jag snarkat till när jag somnat…
Jag är inte heller den som i första (eller andra) hand går ut i skogen för att typ ”sitta på en sten och njuta”.
Fast det var nog mer eller mindre det jag gjorde nu, ironiskt nu. Faktiskt var det mycket det jag ägnade mig åt när jag besökte Stendörrens naturreservat för ett par helger sedan också, när jag tänker efter.
Så jag kanske är en sådan där ”sitta på stenen och njuta-person” ändå…
Nåja. Den här eftermiddagen i Sjöskogen gick det liksom inte att låta bli. Lugnet var så fysiskt påtaglig att det inte gick att värja sig.
Alltså fick jag finna mig i att bara njuta, bara vara, en stund.
Och det var fantastiskt.
Vänder hemåt efter glögg och lussekatt
Ytterligare en kvinna i sällskap med en hund anslöt sig så vi var totalt fyra friluftsmänniskor, samt en jycke, samlade.
Snart nog föll mörkret, brasan tändes och såväl glögg som lussekatt värmdes på.
Inte långt utanför kustlinjen går en farled för färjor till och från hamnen i Norrköping. Ett fraktfartyg kom farandes strax innan det var dags för mig att bege mig hemåt.
Jag valde att inte sova kvar den här gången, vilket jag gjorde sist, så efter några timmar begav jag mig hemåt igen. Stärkt och något förundrad över hur jag njutit av min något oplanerade skogsterapi.