En solig helg i slutet av maj gav jag min på en vandring av Nynäsrundan, en tur på dryga tre mil. Jag har varit sugen på den svängen länge och nu blev det av.
Vanligtvis vandrar jag själv men den här gången skulle jag, för omväxlings skull, gå med sällskap.
Vi möttes upp vid Nynäs slott. Planen var att vandra Nynäsrundan på två dagar, med övernattning någonstans vid sjön Björken. På så vis skulle vi ha gått lite mer än två tredjedelar av hela sträckan första dagen och bara ha en knapp mil kvar andra dagen.
Större delen av Nynäsrunda följer längs med den ordinarie sträckningen av Sörmlandsleden. Med en kortare anslutningsled i nordost formas den aktuella rundslingan på totalt ungefär 30 kilometer.
Jag gillar att mäta mina vandringar men här glömde jag att slå på gps-klockan. Inte förrän vid den första pausen insåg jag min miss. Därför saknas de första 6-7 kilometrarna av vandringen.
Inleder vandring av Nynäsrundan tillsammans, går vidare själv
Jag hade fått kontakt med min vandringskompis via en grupp på Facebook och det här var första gången vi träffades.
Vi påbörjade turen men det stod snart klart att vi hade väldigt olika tempo när vi vandrade, med mig som en hare i spetsen hela tiden. Vi bestämde oss efter några kilometer för att dela på oss så att vi båda kunde gå i vårt eget tempo. Helt odramatiskt särade vi därför på oss.
Här passerade jag ett så kallat klapperstensfält. Jag lärde känna den här företeelsen när jag vandrade Höga kustenleden för några år sedan men passerade också förbi sådana här stenfält när jag vandrade norra delen av Bergslagsleden.
Klapperstensfält är stenar som en gång legat på havsbotten och formats mjuka av vågrörelserna för många tusen år sedan. I takt med den alltjämt pågående landhöjningen drog sig havet tillbaka medan stenarna blev kvar.
Gullvivor stortrivs i solen vid museiegården Långmaren
Vädret var fullkomligt strålande den här försommardagen så det var verkligen en njutning att vara ute.
Eken visar vägen.
Vid Långmaren finns en museiegård, vilken är skyddad som byggnadsminne. Här möttes jag i sluttningen till en hage av denna äng av gullvivor. Det var en utmärkt plats att stanna på för en kortare paus.
Vadar på översvämmad grusväg längs vandring av Nynäsrundan
Solen strålade visserligen just nu. Men det skulle dock visa sig att tidigare dagars och veckors myckna regnande hade satt sina spår.
Åkermarken här var helt vattenfylld…
… och det fortsatte rakt över grusvägen och leden och det fanns ingen annanstans att ta vägen, om man inte ville gå tillbaka.
Men jag hade tur.
När jag kom fram hit hade den ena cyklisten redan cyklat fram och tillbaka för att testa djupet och sedan hämtat sin kompis som var lite mer nervös. Men det var tydligen inte djupare än att det gick att cykla så då skulle det också gå utmärkt att vada. Jag behövde bara rulla upp byxorna och fortsätta gå.
Eftersom jag skulle övernatta hade jag foppatofflorna med mig vilka är perfekta att vada i.
Vada får man göra ibland i fjällen så företeelsen i sig var inte ny för mig. Jag hade bara inte trott att jag skulle behöva göra det i södra Sverige. Men eftersom jag både visste att det aldrig blev djupare än det var möjligt att cykla igenom, för att det var fint väder och för att jag hela tiden såg slutet längre fram blev det bara ett lite kryddigare minne av den här vandringen.
Jag vänder mig om och ser tillbaka emot den översvämmade delen av leden.
Jag kom fram till sjön Björken långt före kvällningen och hittade så småningom en härlig plats att slå upp tältet på.
Kuperat avslut på vandring av Nynäsrundan
Nästa dag hade jag mindre än en mil kvar att gå. Jag vaknar och somnar oftast med solen, vilket sommartid innebär sena kvällar och tidiga morgnar. Alltså var jag mer eller mindre upp med tuppen och redo att gå vidare innan många andra vaknat en söndag morgon som det här var.
Jag hade förväntat mig en ”lagom svår” vandring men den sista biten fram till Nynäs slott var den mest kuperade på hela vandringen, som jag upplevde det i alla fall.
Utsikten från berget över sjön var härlig men det kändes som att jag aldrig kom fram till slottet som jag visste inte borde vara långt borta och som jag borde se snart.
Fastän det kändes som att jag aldrig kom fram var det självklart inte så. I vanlig ordning hade jag tvärtom gått riktigt raskt och var tillbaka vid Nynäs slott och bilen efter bara ett par timmar.