Björnlandets nationalpark var en plats som liksom tog mig helt utan förvarning. Jag hade egentligen valt bort ett besök i parken då den inte låg längs vägen varken upp och bort eller vägen ner och hem på min Sverigeresa. Det visade sig inte hindra att jag hamnade där ändå. Och så glad jag är för det.
Jag befann mig i Vilhelmina och hade precis shoppat loss på 12 stycken ursnygga vinglas från Orrefors i den mysiga second hand-butiken Magasin Mix. Jag var orolig att glasen kanske inte skulle klara min fortsatta resa där guppiga grusvägar var garanterade. Men ägarinnan lovade att hon kunde packa in glasen så att de skulle klara sig. Det var löftet jag behövde för att slå till. Och hon höll vad hon lovade: när jag kom hem flera hundra körda mil senare var vartenda glas fortfarande helt.
Turistbroschyr tipsar om Björnlandets nationalpark
Efter min shoppingfrenesi strosade jag runt i Vilhelmina och fundera på vart jag skulle ta vägen nu. Det var fortfarande bara lunchtid, eller något ditåt, och jag hade flera dagar kvar innan jag skulle vara framme hos en syster ännu längre norrut.
En informationsbroschyr på turistkontoret fick mig åter att uppmärksamma Björnlandets nationalpark. Jag kollade Google Maps och konstaterade att parken var mindre än två timmar bort. Skit samma att det inte var helt efter vägen, och dessutom lätt söderut. Tid hade jag ju.
Det såg så enkelt ut på gps:en att ta sig till nationalparkens huvudentré från Vilhelmina.
Knöliga vägar fram till parkentréer
En grej med nationalparker, och för all del även naturreservat, är att entréerna kan vara kluriga att ta sig till. Det är i och för sig vettigt med tanke på vad det är för typ av besöksmål: unikt naturområde som ofta kunnat förbli just det för att det varit oländigt.
Björnlandets nationalpark stämde verkligen in på detta. Jag siktade på huvudentrén men jag lärde mig att du helst bör komma från Umeå – det vill säga helt andra hållet än det jag kom ifrån – om du ska till den entrén.
För min del kom jag efter en del grusvägskörning först fram till den västra lilla entrén vid Häggsjön. Hur jag än vände på kartan så var huvudentrén minst en halvtimme bort men vid det här laget var jag vrålhungrig och så jag ansåg det klokt att stanna till för att i alla fall kunna slänga i mig ett par mackor.
Krypkör och girar förbi fallen björk
Sen valde jag den väg som gps:en menade var snabbast från min nuvarande position. Kanske var den ”snabbast” men definitivt inte snabb. Och absolut inte välfrekventerad.
Jag fick krypköra på en grusväg i gott och väl en halvtimme. 25-30 km/h är långsamt till och med inne i stan… Någonstans på mitten hängde en halvt fallen björk mer än halvvägs över vägen och jag fick köra nästan ner i diket för att komma runt. Men runt kom jag.
Siktar på 7-kilometersslinga i Björnlandets nationalpark
Så småningom var jag äntligen framme vid målet. En kvinna desperat efter tändstickor undrade om jag hade några sådana elddon, annars skulle hon och hennes sällskap inte få någon mat. Hon blev oerhört tacksam när hon kunde få en liten näve av mig.
Det är skönt att människor man möter ute på vandring och äventyr nästan alltid är trevliga och glada, det bidrar definitivt till fina minnen.
Nu kunde jag påbörja min vandring. Efter mycket velande bestämde jag mig för att gå den orangefärgade 7-kilometersslingan; Guldbäcksleden.
Naken men stolt. Sådana här syner var vanliga i skogen.
Björnlandets nationalpark blir skogarnas skog
Jag började i mitt vanliga höga tempo och fick snabbt upp pulsen. Men sen hände något. Jag saktade ner och började ta in skogen. För skog fanns det gott om.
Det finns många fina skogar, och en naturskog kan se ut på många olika sätt. Just den här skogen kändes för mig som en skog i kubik. Ta valfri favoritskog och dubbla antalet träd, buskar, växter. Dubbelt så mycket ”skog” på samma yta. Skog så långt ögat kan se.
Mitt smeknamn på Björnlandets nationalpark blev snabbt Skogarnas skog. Om du gillar känslan av skog skulle jag absolut rekommendera ett besök där.
Jag har förstått att vissa lavsorter av skäggtyp tar hundratals år på sig att växa. Att passera flertalet träd med denna stolta skäggväxt förtog knappast känslan av ”skogarnas skog”.
Exempel på tidigare bränder fanns det också gott om. Vissa brunna träd såg fortfarande ut som träd.
Andra var förkolnade stubbar.
Rekommenderar ett besök
Har du möjlighet att besöka Björnlandets nationalpark tycker jag att du ska göra det. Jag besökte bara en liten del och återvänder gärna.
Sommaren 2021 tog jag bilen från södra Öland till norra Norrland för att upptäcka små och stora guldkorn i Sverige. Jag sov i bilen, tältet eller hos familj och vänner längs vägen. Du hittar alla relaterade blogginlägg under taggen sommaräventyr 2021.
Spana också gärna in denna interaktiva karta där jag sammanställt merparten av min roadtrip, så att du enkelt kan se vad som finns var. Jag hoppas du blir inspirerad!