Tinnerö eklandskap är ett naturreservat precis söder om Linköping. Jag har länge hört och läst mycket positivt om området med aldrig riktigt lockats av ett naturområde som ändå är så stadsnära. Förrän nu.
Just närheten till Linköping var faktiskt ett av huvudskälen till att jag valde Tinnerö eklandskap som utflyktsmål när jag ville gå på en fotovandring. Det skulle inte ta mer än cirka 40 minuter att köra dit på i stort sett bara bra och fina vägar.
Närheten till Linköping en fördel med Tinnerö eklandskap
Norrköping och närområdet har jag redan fotat många gånger, vilket inte är så konstigt eftersom jag bor här sedan många år. Linköping är mer okänd mark och Tinnerö strax utanför lämpade sig väl för en enklare utflykt. Där kunde jag utan ansträngning kombinera foto med vistelse utomhus i naturen.
Jag hade nog inte alltför många tankar om vad jag skulle mötas av. Ekar, såklart. Och dem fanns det en del av, både här och där. Men framför allt, skulle jag säga, fick jag ta del av ett väldigt varierat och, sett i relation till sin närhet till staden, vilt landskap.
Våtmarkerna i Tinnerö eklandskap var inte väntade
Förutom ekar fanns där tallar, hassel och andra träd, skogsområden, mindre fågelsjöar, betande kossor (och tjurar), breda och smala stigar – och kärrmark. Det senare var nog det som överraskade mest.
Kossor har jag sett figurera på något foto när jag läst om Tinnerö tidigare, så det var inte helt överraskande att de fick strosa fritt i sina hagar och att vi människor fick vara besökare hos dem. Den här unga men stora tjurkalven brydde sig inte det minsta när jag gick förbi. Gräset var helt klart grönare hos honom.
Att det skulle vara gott om fåglar var väl också ganska självklart efter att ha kastat ett öga på kartan och noterat förekomsten av flertalet fågeltorn i anslutning till olika vatten, och vad som därmed borde vara lämpliga fågelsjöar. Här har jag fin utsikt från ett av nämnda torn.
Det var just kärrmarkerna som jag inte alls hade haft i åtanke. Det var lite som att förflyttas till ett annat land.
Kärrmarker som för tankarna till tecknad film
Av någon anledning fick kärrmarkerna mig att tänka på den gamla tecknade filmen Bernard och Bianca, om två möss. Om jag minns rätt ska de rädda en flicka som är fångad i träskmarker någonstans. Ologiskt? Jag vet. Men så funkar min hjärna ibland. Jag älskade tecknat när jag var liten så vissa filmer sitter väl fastnaglade i minnet.
Visst ser det nästan tropiskt ut?
Det här gamla, helt klart döda trädet (en ek?) kanske kan se sorglig ut. Men jag tyckte faktiskt att det framför allt var magnifikt. Trots att fotosyntesen inte längre spelar någon roll står stammen fortfarande där och huserar en mängd olika andra högst levande varelser och småkryp.
Naturreservat med välförtjänt rykte
Kärrmarkerna förvånande som sagt, men de förtog på inget sätt upplevelsen. Just den stora variationen var något jag verkligen uppskattade med besöket. Och då rörde jag mig bara i en liten del av reservatet. Mer finns att upptäcka.
Jag förstår att Tinnerö eklandskap så ofta beskrivs i positiva ordalag. Jag kan bara hålla med.
Gräslandskap i förgrunden med en skog på god väg in i hösten längre bort. Nästan den totala motsatsen till kärrmarkerna.
En del av vattenlanskapet där kärrmarkerna klart lyser med sin frånvaro.
Vilken tur för mig att Tinnerö inte är allt för långt borta! Jag ser fram emot nästa besök, när än det kan tänkas bli av.