Jag växte upp med ljusrosa pioner på tomten. De togs knappast om hand av någon i familjen, den enda hjälp de fick var väl ett sånt där grönt ”staket” som skulle hjälpa till att stödja dem när de tunga blommorna mest ville lägga sig platt på marken.
Det tog bra länge innan jag lärde mig blommans rätta namn. Vi kallade dem bara ”myrblommor” eftersom det alltid gick omkring mängder av myror på stänger och bland kronblad. Känslan av myror som kryper omkring höll sedan i sig bra länge, men numer, när jag insett att pioner även kan vara myrlösa – särskilt om man köper dem hos floristen – har de snarare kommit att blivit en av favoritblomstren.
