Från Katrineholm till Bråviken längs Sörmlandsleden

Jag har länge velat gå längs Sörmlandsleden mellan Katrineholm och ungefär till Norrköping, alltså ”gå hem”. Nu var planen att vandra de åtta milen längs Sörmlandsleden under fyra dagar. 

Näst sista veckan i maj innehöll i år Kristihimmelfärdsdag – en röd och ledig dag. Dessutom fick vi fredagen kompensationsledigt för att nationaldagen den 6 juni i år infaller på en helgdag. Alltså räckte det att ta tre semesterdagar för att få nio lediga dagar på rad. Perfekt för att planera in en just sådan där vandring som inte hinns med en vanlig helg. 

Jag gick visserligen längs Sörmlandsleden från Katrineholm och nästan dit jag hade tänkt, men fyra dagar krympte till tre när jag helt enkelt inte ville stanna upp.

Min vandring i korthet:

Läs gärna mer om Sörmlandsleden och alla dess etapper här.

Dag 1: Långt längre än planerat

Vid halv tio-tiden på måndag förmiddag var jag på väg. Våren hittills har varit rätt kall och när jag var ute för ett par veckor sedan behövde jag ofta gå i både min lite tjockare underställströja och en fleeceväst. Vädret var fortfarande växlande med prognos ner mot ett par plusgrader på natten så jag var inställd på ungefär samma. Men solen värmde och snart behövde jag byta mot en tunn t-shirt istället. Vilket i sig inte gjorde mig något. 

En bit från starten vid Knorranvägen i Katrineholm gör man en skarp sväng till vänster och passerar igenom den här mysiga dalsänkan. 

Solen fortsatte att skina. Kossorna, som man kan se längs etapp 27, ligger och chillar under den stora Sparbankseken. 

Efter ungefär 15 kilometer hade jag fått slut på vattnet i min vattenflaska och var rätt törstig på påfyllning. Därför var jag extra angelägen att den kallkälla som finns bara strax inpå etapp 28 skulle vara fylld med vatten. Det var den, och det smakade skog och kallt och släckte törsten. 

Vid Storsjön finns ett vindskydd. Jag har övernattat där en gång förut, i sällskap med sju glada tyskar. Planen var att stanna där över natten den här gången också. Men när jag kom fram var vindskyddets närmsta granne ett stort, deprimerande kalhygge. Dessutom var klockan bara vid 15 på eftermiddagen så jag kollade på kartan och valde att gå vidare. 

Några kilometer senare följde leden Glindraåsen. Det tog en liten stund men sedan insåg jag vad det var som lurade i bakhuvudet: att man vanligen går nere i skogen när man följer Sörlmandsleden. Här gick jag istället så jag såg trädtopparna. Det är ovanligt, men var härligt. 

Nu hade jag gått bortåt 25 kilometer och började känna mig lite trött i fötterna. Det var dock en bit kvar till Hjulbo, där det skulle finns fina badmöjligheter och en schysst rastplats. Där borde jag kunna sätta upp tältet och stanna över natten.

Ytterligare en dryg timmes promenad återstod. Väl framme tyckte jag inte alls att beskrivningen levde upp till verkligheten så jag aktiverade plan B (eller möjligen C). Som helt enkelt innebar att fortsätta gå ytterligare ett par kilometer till ett vindskydd vid sjön Näsnaren. 

När jag kom dit var jag trött och mör. Klockan hade hunnit bli runt 19 på kvällen så det var en bra tid att stanna för nattläger. Dessutom var platsen oerhört vacker och jag kom direkt fram till att det var väl värt de extra 12 kilometrarna att gå hit. 

Jag värderar högt att ha bra tillgång till färskvatten, vart än jag har mitt nattläger. Här kunde jag sitta och spana ut över sjön från vindskyddet. Det fanns till och med en liten gräsplätt, som kan anas bakom björken, där mitt tält hade fått plats. Jag var sugen på att slå upp det men eftersom jag var själv i vindskyddet fanns det inget behov av det så jag lät bli. 

Den första kvällen och dess solnedgång gjorde mig inte besviken. 

Dag 2: Växlande väderdag avslutas med värmande brasa

Efter en lugn och härlig natt i vindskyddet var jag redo att fortsätta. Eftersom jag redan hade skakat om ursprungsplanen och gått rätt mycket längre redan första dagen visste jag inte riktigt hur den här dagen skulle se ut. Och hur skulle kroppen och fötterna må? 

Jag valde att inte tänka för mycket, såg bara till att gå. Det dröjde inte många meter innan en flitig bävers plockepinn gjorde vandringen lite mer intressant…

Efter ett par timmar var jag framme vid vindskyddet vid Vikitteln. Här hade jag egentligen tänkt tillbringa natt nummer två, men det var inget alternativ längre. Men det var en väldigt fin plats att äta en tidig lunch på. Jag hoppas få möjlighet att återvända hit vid ett annat tillfälle också. 

En sjö med brygga nedanför vindskyddet gjorde på intet sätt Vikitteln sämre.

Inte långt från Vikitteln finns ett utkikstorn. 

Bara ett par våningar upp i tornet fotade jag min vandringsutrustning. För den här vandringen hade jag min favoritryggsäck Osprey Tempest, 40 liter. Det var lite trångt, eftersom jag hade allt jag behövde för fyra dagar – inklusive mat och mitt tvåmannatält Hilleberg Niak. Men allt fick plats, och det var det viktiga.

Högst upp i tornet är alla fyra väderstreck markerade. 

Skog så långt ögat kan se.

Efter 18 kilometer, vid halv två-tiden, var jag framme vid Björnsjön. Det var fortfarande tidigt på dagen men jag kände av att jag hade gått långt igår. Dessutom var vädret väldigt ostadigt och molnen hotade om regn vilket sekund som helst. Under en timme, medan jag fyllde på matdepåerna, satt jag i vindskyddet och funderade på om jag skulle satsa all in och gå hela vägen bort till nästa nattläger: vindskyddet vid Lövsjön ytterligare 17 kilometer bort och som egentligen var det planerade nattlägret för tredje och sista natten.

Eller om jag helt enkelt skulle ta det lugnt, vara snäll mott mina trötta fötter och stanna här. 

Tack och lov hade jag lite sans kvar i knoppen, och tillsammans med den första av flera kommande mindre skurar, beslutade jag att det bästa var att stanna kvar.

Det var knappast ett dåligt ställe att stanna på. En egen liten sandstrand har man sällan tillgång till annars. Det enda som kunde gjort vistelsen liiite bättre hade varit om det utlovade toaletten verkligen fanns. Men jag hade med mig min bajsspade och kunde gräva ett eget dass för ändamålet. 

Med alla timmar tillgodo tog jag mig tid att hugga upp ved, både till mig och kommande vandrare. Framåt kvällen tände jag en värmande brasa. Så härligt!

Dag 3: Hela vägen in i mål

På kvällen hade jag haft svårt att somna men när John Blund väl kom slocknade jag totalt. Jag vaknade någonstans runt fyra på morgonen av att det var riktigt kallt. Den lilla mini-termometer jag hade tagit med mig visade på +2 grader. Vilket också var den lägre komfortgränsen för min nyligen inköpta quilt. Tack och lov kunde jag konstatera att jag ändå inte frös, fast jag är frusen av mig.

Framför allt två saker såg till att jag höll mig varm (förutom underställ och bra liggunderlag): 

• Jag hade hoppat och skuttat mig varm precis innan jag kröp ner i quilten för natten, kvällen innan. Den värme du har när du går och lägger dig är den din quilt eller sovsäck isolerar och behåller åt dig under natten.
• Jag hade kokat upp vatten, hällt i min vattenflask, dragit över mina vandringsstrumpor och lagt hos mig i quilten för att ha lite som ett eget element.

Att dra på vandringsstrumporna på vattenflaskan är dessutom supersmart eftersom strumporna inte bara torkar under natten, utan desstom är varma när det är dags att dra på dem på morgonen. Testa! 

Nu hade jag bara som mest 30 kilometer kvar, och dem skulle jag ta idag oavsett hur fötterna mådde. 

Helt plötsligt såg jag att en orre eller tjäder liksom guppade omkring på grusvägen rakt framför mig. Och den verkade inte skräckslagen så jag hann ta fram kameran innan den flög iväg. 

Vid det här laget hade jag ett slutmål satt: parkeringen vid Brytsebo på etapp 33 av Sörmlandsleden. Så jag hade en sträcka längs Bråviksbranten att parera innan jag var där. Det är enligt vissa en av de vackraste delarna av hela Sörmlandsleden med utsikt över Bråviken, men jag har nog sett mig mätt på området där eftersom jag varit i trakten flera gånger (till exempel 2018, 2017 och 2016).

Det här är huvudanledningen till att jag inte gillar vandringen längs Bråviken: det är extremt kuperat och det går först brant, brant neråt och sedan lika brant, brant uppåt. Men visst – fint kan det också vara, och den del av Bråviksbranten som ingår i Sörmlandsleden är dessutom rätt kort. 

När Bråviksbranten var parerad och jag nådde målet strax därefter hade jag gått totalt 74 kilometer. Det var inte riktigt de åtta planerade milen, och dessutom en dag kortare än tänkt, men jag var mer än nöjd. 

Och som vanligt: en härlig dusch senare har jag börjat bli sugen på nästa äventyr.

Läs mer:

• Övernattning vid Svartsjön med trädfällning längs vägen
• Torr sommarvandring i tysta Muddus nationalpark
• Spanar in Hällingsåfallet med sin rekordlånga kanjon
• Ensammast i världen vid vandring till Jormliklumpens topp
• Möter älg på Fjällmossen