Nu var det äntligen dags att komma ut och vandra! Under påsken passade jag på att ge mig ut och vandra längs Sörmlandsleden. Jag tajmande in ett fantastiskt fint väder och fick en riktig kickstart på årets vandringssäsong.
Min premiärvandring tog mig strax under 9 mil, från Läggesta till Hälleforsnäs, under fem dagar och fyra nätter över påskhelgen. Jag gick genom många skogar, svalkade fötterna i flera sjöar och fick mysa i både tält och vindskydd – och fick oväntat hög puls sista natten när en varg gjorde sig hörd…
–> Besök gärna Sörmlandsleden för fler detaljer om alla etapper jag berättar om.
Blåsippor överallt!
Dag 1: Läggesta – Bredsjön (etapp 15:1-16)
Första dagen startade vid Läggesta tågstation och dess anslutningsetapp 15:1. Direkt märkte jag att jag inte skulle vara ensam på leden; redan vid den lilla stationen såg jag två andra vandringssällskap stiga av tåget. Ett av sällskapen försvann dock rätt snabbt, och det andra märkte jag bara av när han passerade mig i skogen, och sedan ytterligare en gång efter att han hade gått fel och kommit ikapp igen.
Det här tornet, vid Stenhuggarmon, har jag läst om förut och ville gärna besöka på riktigt också.
Det var läskigare att klättra upp än jag tänkt mig men även om utsikten var vid så var det bara samma skog åt alla håll. Jag klättrade snabbt ner igen.
Så småningom kom jag fram till Skottvångs gruva. Här hade jag preliminärt planerat min första övernattning, eller åtminstone en längre vila, innan fortsatt färd. Det här var ju ändå min första vandring och större fysiska ansträngningen på flera månader så det kunde vara smart att starta lugnt.
Så var planen i alla fall.
Jag hade inte ens hunnit sätta mig ner innan värsta minibussen rullar in och ut väller en (eller flera) barnfamiljer som skriker om hur de ska ha ”skyttetävling med luftgevär!” och ”sparka boll!”. Och snart har minst en av de vuxna tänt en cigarett med efterföljande ovälkommen lukt.
Det blev en välbehövlig lunchtupplur på en sten i skogen istället…
Helt plötsligt, från ingenstans, dök ett gammalt gruvområde upp. Här gick tydligen en järnväg förut, där man fraktade det man bröt i gruvan.
Jag slog nattläger vid Bredsjön, en god bit in på etapp 16 på Sörmlandsleden. Det var jag inte ensam om: när jag kom hade redan ett yngre par tältat sedan en natt tillbaka. Flera vandrare, ensamma eller i mindre grupper, passerade under kvällen.
En ensam vandrare som kom från andra hållet valde att stanna kvar här. Även om det skiljde ett antal år mellan oss hade vi visst mycket gemensamt i våra liv just nu: förändrad civilstatus, nya bostäder och viljan att ännu mer ta vara på nya äventyr i livet.
Ålder är ju faktiskt bara en siffra.
Att kunna möta främlingar på det här viset och dela och ta emot bitar av den andras liv så som det är just nu, för att troligen aldrig ses igen, är bara en del av tjusning med vandring enligt mig.
Första kvällen bjöd på en stillsam utsikt.
Dag 2: Bredsjön – Härbärgssjön (etapp 16-18)
Andra dagen blev lika solig och vacker som den första. Min tanke med den här vandringen var egentligen att bland annat träna på att vara ute i lite kallare väder, för att vänja mig och gilla det bättre när jag ger mig upp till fjällen på vandring senare under sommarsemestern. Bara ett par dagar tidigare var det faktiskt frostnätter på dessa breddgrader. Så var det verkligen inte längre.
Vid lunchtid var jag framme vid Finnsjön. Där tog jag en härlig tupplur i solskenet, i lite lä från en vind som just då blåste på rätt bra.
Jag hann tack och lov sova klart innan tre snubbar snubblade fram till samma udde jag var på, tjoande om ”gädda!” och ”napp!”. Varför en av dem behövde gå runt med ett stort gevär över axeln begrep jag aldrig. Jag tror dock att de stördes lite av min närvaro för någon fiskero infann sig aldrig hos dem och efter kanske 30 minuter hade de lämnat platsen och lugnet kunde åter lägga sig.
Här har bävern varit flitig.
Framme vid Härbärgssjön fick jag en helt fantastisk natt. Solen värmde gott så länge den var ovanför horisonten och kvällen var underbart ljum. Ett blygt tyskt par var de enda andra människor jag stötte på här, och de vandrade snabbt vidare.
En av de första saker jag gör när jag kommer fram till ett läger är att ta av kängorna så fötterna få lufta sig.
Och då är det mina foppatofflor som åker på, mjuka och härliga. Dessutom badvänliga och perfekta att svalka varma fötter i kalla sjöar med.
Dag 3: Härbärgssjön – Västersjön (etapp 18-20)
Jag behövde inte gå långt den tredje dagen innan jag kom fram till denna bottall: tydligen ska man bli frisk om man kryper igenom de konstiga stamformationerna. Enligt en gammal sägen.
Helt plötsligt kom jag fram till ett riktigt häftigt vattenlandskap. Mitt i allt simmade en ensam svan, men hen hade en kompanjon en bit bort.
Jag minns inte exakt vart länge leden jag fotade det här men visst är det en härlig vy?
”Blåsipporna ute i backarna stå, har varken skor eller strumpor på…” – det var en visa jag märkte att jag gick och nynnade på under dagen.
Det ser ut att gå neråt men det är faktiskt precis tvärtom. Direkt söder om Ånhammar var det en brant man skulle ta sig upp och den var rätt cool med både sin backighet och alla dess stenar.
Vårkänslorna var tydliga både här och där längs leden.
När har du någonsin sett en bro skapad helt i naturligt berg? Det här är den ena av kanske två kända naturliga stenbroar i hela världen. Lätt värt att vandra till för att besöka. Kallas Bågberget eller Stenbron och finns knappt halvvägs in på etapp 19.
Tredje natten tillbringade jag med en rätt maffig utsikt över Västersjön. Enligt gästboken i närliggande vindskydd var jag den första i år att övernatta här.
Det här visade sig även bli sista natten i tält.
Dag 4: Västersjön – Hällaren (etapp 20-22)
Nu var det dags att ta mig an min längsta dagsetapp hittills. Jag vet inte exakt hur långa varje dag har varit men jag gissar att jag höll mig runt 15-16 kilometer per dag. Nu var det dags att öka på det med en halvmil eller så.
Det här kallas Helvetets port, eftersom det är en så smal passage mellan bergssidorna. Alla som färdades med häst och vagn förr i tiden tvingades tränga sig igenom. Jag trodde att leden passerade härigenom, men markeringarna visade faktiskt åt ett annat håll. Hit var det dock bara en omväg på några meter, så det var lätt gjort att knalla hit och kolla in.
Helt plötsligt, mitt i skogen, dök detta rätt avancerade landmärke upp. Tydligen en gammal sockengräns, med vägvisande skyltar om vilka byar som finns åt vilket håll.
Efter fyra dagar var jag åter framme i något som kan betraktas som civilisation: Malmköping. Här (alltså på restaurangen på ortens camping) åt jag min första lagade måltid sedan starten av vandringen i fredags.
Strax efter att jag lämnat campingen och kommit uppför en höjd konstaterade jag lite förvånat att där fanns både en skidbacke med lift och med snö kvar. Det hade jag inte väntat mig.
Nu började landskapet skifta karaktär; från skog och sjöar (och en del kalhyggen….) till svenskt lantbruk med röda stugor. Mysig variation, tycker jag, även om det också innebar att solen gassade på rätt bra.
Den etapp jag befann mig på nu, etapp 21, hade jag fasat för. På kartan såg det mest ut som en lång transportsträcka som gick nära större väg. Men den visade sig vara förvånansvärt skiftande, med olika typer av landskap och skog att passera. Och vägen med sitt trafikbuller störde väldigt lite, stundtals inte alls.
Man ska komma ihåg att allt inte är vackert som man går igenom på en vandring.
Kalhyggen och mänsklig påverkan på olika sätt är av och till väldigt närvarande. Vad som är rätt och fel när det gäller svenskt skogsbruk, hållbarhet och relaterade frågor låter jag vara osagt.
Vinden friskade i vid min fjärde och sista lägerplats. Här insåg jag att jag hade några timmar av både sol och vind kvar innan mörkret skulle falla så jag passade på att skölja igenom i alla fall en del av mina svettiga vandringskläder.
När jag kom fram till sjön Hällaren kunde jag konstatera att det inte var möjligt att slå upp tältet någonstans: här var alldeles för kuperat. Det fick bli en natt i vindskyddet istället. Vilket också har sin tjusning, så det störde mig inte egentligen.
Vargen kommer…
Mitt i mörkaste natten insåg jag att jag hade vaknat av en varg som ylade. Just där och då, med rusande puls, hade jag föredragit att sova i tältet eftersom det – logiskt eller ej – tycktes mig vara svårare för en varg att attackera genom tältduk än springa in i ett helt öppet vindskydd.
Dag 5: Hällaren – Hälleforsnäs (etapp 22-22:1)
Någon attack inträffade dock inte. Såklart. Och när gryningen kom var det istället gässen som högt och ljudligt signalerade att ”nu är klockan minsann 04 på morgonen och solen är på väg upp – upp och hoppa!”.
Något upp och hoppa blev det inte men en fördel med att sova i vindskydd är att det är väldigt enkelt att se hur vädret och naturen ser ut där utanför. Allt som behöver är att vrida på huvudet. Och när jag såg vad jag såg stapplade jag mig ändå upp med kameran för att föreviga den arla morgonen.
De här synerna är något som bara är förunnat de som är uppe alldeles för tidigt på morgonen. Jag kröp strax ner i sovsäcken igen för att få några timmars sömn ytterligare.
Hur mycket man än gillar att vara ute och vandra är det något med sista dagen som gör att man får eld i baken. Det här var inget undantag. De sista 15-ish kilometrarna till Hälleforsnäs och tåget hem tog jag i så rask takt jag orkade. Jag gick hela sträckan utan paus och så snabbt jag kunde, bara för att hinna med ett tidigare tåg.
Det var väl en dusch hemma som hägrade. Och planeringen av nästa vandringsäventyr.
Underbar blogg.
Så vandrade du både min nuvarande etapp 20 och min förra 22 som jag skötte i många år.
Fantastiska bilder.
Tack! Och tack för det bra jobb du gör med leden 🙂