I veckan tågade jag upp till huvudstaden för att delta i en kurs om bildkommunikation som MiS – Marknadsföreningen i Stockholm arrangerade.
Jag visste väl inte riktigt vad jag hade väntat mig; kanske inte något revolutionerande samtidigt som jag helst ville bli överbevisad och överraskad. Inget av förväntningarna stämde nog in utan den känsla jag främst reste hem med var att jag fick mersmak och hade velat haft mer: mer av de diskussioner som fördes av oss i den lilla grupp som deltog, djupare diskussioner, bredare diskussioner, längre diskussioner.
I takt med att den tre timmar långa (korta!) kursen fortlöpte funderade jag parallellt på varför det kändes så gött att sitta där med sex andra främlingar och snacka bild. Det jag kom fram till var väl egentligen ganska simpelt: för att det är något vi alla tycker är viktigt och som allt för ofta sopas undan som mindre prioriterat av andra.
Tilläggas bör att kursen inte startade riktigt så smidigt som önskvärt. Kursledarens dator ville börja installera en hel rad uppdateringar (Microsoft förstås) som resulterade i närmare 30 minuters försening. Jag som normalt sett har kort stubin när det gäller den typen av teknisk strul – tekniskt ska ju liksom bara funka – fann mig själv ha det trevligt och givande ändå, just eftersom vi som var där kunde dela erfarenheter, önskemål och intressen.
Med det i bakhuvet har jag för första gången fått en känsla av hur givande nätverkande kan vara. Att jag inte varit så lockad av det hittills kanske helt enkelt bara berott att den gemensamma intressegrunden saknats, att jag inte hittat mina likasinnade tidigare?
Teknikstrulet hade också en annan fördel; på grund av den fick vi boken ”Sinnesmarknadsföring. Teoretiska och empiriska utgångspunkter” som kompensation av MiS, extra plus för det.
Så på sätt och vis kan man ändå säga att jag fick resa hem med ”mer”.