Jag brukar beskriva BAMM som ett ”orienteringsmaraton i fjällmiljö”. I helgen som var deltog jag och min syster i klassen BAMM 30. Det var en av de tuffaste utmaningar jag deltagit i.
BAMM – Björkliden Arctic Mountain Maraton – finns i tre klasser: 30, 50 och 70 vilket innebär att du anmäler dig till någon av banor på tre, fem eller sju mil. Fågelvägen… Hur långt du springer egentligen beror på vilka vägval du tar och hur bra du kan läsa karta och terräng. Sträckan fördelas över två dagar, under vilka du registrerar kontroller ute i fjällvärlden. Med all din packning på ryggen.
I 50 och 70-klassen innebar packningen att du bär med dig utrustning för att klara dig i fjällmiljö på egen hand, om du och din tävlingspartner springer vilse och inte hinner eller hittar tillbaka till basecamp i tid (vilket händer). Vi i 30-klassen behövde inte bära tält och sovsäck, men allt annat enligt en lååång lista, behövde vi bära med oss.
Hela tävlingen genomförs vanligen i trakterna runt Björkliden, i norra Sverige. Den här gången var tävlingen dock flyttad några mil västerut till Riksgränsen.
Sabina kollar kompassriktningen inför första dagens etapp.
BAMM 30 mer utmanade än väntat
Jag visste att det skulle bli jobbigt. Att springa i fjällterräng, upp och ner, är ju knappast jämförbart med att springa på asfalt i stan. Inte alls jämförbart faktiskt. Men det visste jag. Typ.
Efter första dagen var jag så trött – kanske mer mentalt än rent fysiskt – att jag inte var säker på att jag skulle palla dag två. Jag kände att jag sackade ner min syster lite för mycket. Hon bor i Kiruna och hade ”värmt upp” inför tävlingen genom att springa typ 15-35 km om dagen mellan stugor i fjällen precis söder om Kiruna, under några dagar med vänner.
Jag hade långt ifrån tränat på den nivån. Jag kan skylla på att jag bor i Norrköping och har långt till fjällen, men sanningen är att jag dels var lite för otränad och dels inte hade den mentala bilden helt klar för mig.
Lite mat styrde humöret tillbaka i rätt spåret
Det tog över sju timmar och verklig sträckning 2,4 mil, för oss att nå fram till nattlägret dag 1. Jag var då rätt missmodig. Men tältet åkte upp, mat kom i magen, torra kläder kom på kroppen och humöret och den mentala bilden började anpassa sig till läget.
Härlig utsikt från fjälltopp.
Framme i nattlägret. Elin och Sabina resonerar om dagen.
Fjällterrängen andra dagen passade bättre
Dag två var syrran och jag på fötterna och sprang. Jo, sprang. Lite mer än dag ett i alla fall. Andra dagen var terrängen dessutom mer i min smak; inte lika mycket lågland och skog, mer kalfjäll och vidunderlig utsikt. Och fler kontroller, vilket gjorde att sträckorna mellan varje kontroll – delmål – blev kortare.
Efter sista kontrollen sprang vi hela vägen in i mål. Där möttes vi av en stor och varm kram av Sabinas kompis Emma. Emma hade också sprungit och tillsammans med sin lagkompis Elin kammade de hem bronsplatsen. Starkt jobbat, och stort grattis!
Utsikten är inte dålig. Fjällen Gáttercohkka syns närmast och sjön Gátterjarvi nedanför det. Lite senare skulle vi följa längs foten av fjället och ha sjön på armslängds avstånd. Det var en av de vackrare sträckorna att passera under dagarna.
Efter fjärde kontrollen tog vi, som många andra, en kort paus och en funderare.
Jag och Sabina är nöjda efter att ha registrerat en kontroll.
I mål! Efter att ha kommit hela vägen fram satt vi i solen i gräset och applåderade lagen som kom efter oss. Mestadels de tävlande i 50- och 70-klassen.
BAMM 2017 är över för vår del. I bild syns John, den ena halvan av det vinnande herrlaget på 30 km. Han och lagkompisen Nicklas var också personer som syrran kände, och således ett par trevliga grabbar som vi snackade en del med under dagarna. Grattis till segern!
Sabina och jag hamnade till slut på plats 21. Totalt hade 42 lag anmält sig, 36 startat och 26 genomfört från början till slut, om jag räknat rätt.
Revanschlust börjar ge sig till känna
Efter målgång var jag mest nöjd att jag alls tog mig igenom BAMM 30 eftersom jag varit så osäker efter den första dagen. Men ju mer distans jag har fått desto mer revanschsugen har jag börjat känna mig. För hade jag varit bättre tränad hade vi kunnat plocka en eller annan placering. Och hade jag varit mentalt på det klara med hur jobbigt det skulle bli hade vi kunnat plocka någon placering till.
Efter dag ett tänkte jag: ”Aldrig mer”.
Nu funderar jag snarare på hur jag ska kunna göra det bättre nästa gång.